Hösten 1911 överföll Italien det osmanska väldet. Först landsteg man i Nordafrika, sedan bombarderades Beirut, Dardanellerna och delar av den grekiska övärlden. Omvärlden upprördes storligen, dels över det oprovocerade angreppet, dels av omsorg om det ömtåliga alliansnätet på Balkan (som sprack två år senare).
Den svenske författaren Gustaf Janson skrev en roman om kriget, Lögnerna, som översattes till många språk och hyllades, särskilt i England, som ett stort konstverk. Huvudpersonen, arkeologen Pietro Fontanara, förbannar sin regering för det krig som "endast syftade till att erövra marknader".
Detta var ledmotivet i alla protesterna.
Italien ville "bara" hugga marknader och råvaror. Men det var tvärtom. Premiärminister Giolitti visste att Libyen var värdelöst, men han kunde inte längre stå emot det stornationella delirium som grep allt fler italienare. Också socialisterna tappade huvudet; endast en minoritetsfalang under Benito Mussolini demonstrerade mot kriget.
Kolonialisternas lösen var la quarta sponda - Romarrikets fjärde strand, alltså Afrika, som måste återtas innan landet på nytt kunde räkna sig till stormakterna. Kriget ödelade Italiens statsfinanser ända fram till demokratins fall 1922. 1930 hade Libyen inbringat 36 miljoner lira per år, och kostat 215 miljoner per år.
Det är bara några år sedan hundratusentals européer, många av dem högutbildade, tog avstånd från Irakkriget med protestropet "No blood for oil!". Häromdagen meddelades att ett kinesiskt oljekonsortium gjort upp om provborrning i centrala Irak. Norska Statoil är på plats i norra Irak medan gasprospekteringen sköts av holländska Shell. Bolagen har sökt utvinningskontrakt, andel av vinsten eller andel av oljan. Men de har endast fått servicekontrakt, en fast summa för prospektering och pumpning. USA:s bolag har inte velat lägga bud på de villkoren.
Visst handlar en del krig, helt eller delvis, om råvaror och marknader. Men varför vill vi så gärna att alla galenskaper och grymheter skall kunna reduceras till råvarugräl? Människan är inte ett revirdjur som endast söker maximera näringsintag och fortplantningsmöjligheter. Hon är krångligare än så. Hon kan offra livhanken för kejsare och påve, för läran om treenigheten, för att någon flyttat guldstjärnan över altaret i födelsekyrkan i Betlehem eller för att förstöra de arabiska biblioteken i Sevilla. Vi vet inte om hela Grekland verkligen gick i krig för en trolös drottnings skull, såsom det berättas i Odysséen. Men med kännedom om människan förefaller det helt plausibelt.