Sedan 1988 har här passerat 60.000 levande bevis för hur hårt 30 års krig drabbat människorna i Afghanistan. Men detta är ingen sorgens boning.
– Nej, nej, nej! Här är det hoppet som härskar, utbrister Alberto Cairo entusiastiskt.
Han är chefsläkare på centret och har arbetat här sedan 1990. Han är från Italien och har en namnskylt i tyg på bröstet där det står ”Alberto” med röda bokstäver. När vi frågar efter hans efternamn säger han:
– Kalla mig bara ”Alberto”. Det gör alla.
När vi insisterar går han och gräver i sin skrivbordslåda och hittar en stencilerad kopia på ett gammalt visitkort.
– Det finns ingen anledning att slösa pengar på nya visitkort.
Doktor Alberto kan inte tänka sig något mer tillfredsställande än att arbeta här.
– Det händer att folk bokstavligen kommer krypande och hasande in här. De är förtvivlade. Efter fyra, fem eller kanske sex veckor kan de gå igen. Det är en lika fantastisk upplevelse att vara med om varje gång.
Rehabiliteringscentret är mycket mer än ett sjukhus. Det är en hel fabrik som provar ut och tillverkar proteser, kryckor och rullstolar.
– Att lära patienterna att gå med sina proteser är inte så svårt, säger Alberto Cairo och måttar en decimeter i luften mellan tummen och pekfingret för att ge ett mått på svårighetens storlek. Eller litenhet.
– Men att integrera en handikappad i samhället igen, det är så här svårt, säger han och sveper ut med armarna så långt det går. Men det arbetet är lika viktigt som att lära folk att gå igen.
Centret har 600 anställda, varav hälften arbetar i fabriken. Alla är före detta patienter.
– Vi tillämpar en positiv diskriminering, säger Alberto förtjust. Det har två stora fördelar. För det första ser nya patienter att livet inte alls behöver vara slut för att man förlorat ett ben eller två. Man kan visst få ett arbete. För det andra har den som själv drabbats en helt annan förståelse för de nya patienternas behov, både psykiska och fysiska.
Alberto Cairo berättar om en man som mist båda benen och sin ena arm, ända uppe vid axeln, av en trampmina.
– Han ville absolut ha ett jobb här. Det var i början av min tid på centret och jag trodde inte att han skulle klara något. Vi satte honom vid ett bord med tre andra, med betydligt lindrigare handikapp, där de filade och limmade delar till proteserna. Efter en månad var han snabbast av alla. Det lärde mig en läxa för livet.
Ute i träningslokalen arbetar sjukgymnasten Sayed Musa, som miste sitt ena ben när han trampade på en mina för tolv år sedan.
– Jag tackar Gud för att rehabiliteringscentret finns och för att jag här får en möjlighet att hjälpa andra som drabbats.
Centret har en egen arbetsförmedling där man genom olika kontakter försöker skaffa jobb åt sina patienter ute i samhället. Det är inte så lätt med den enorma arbetslöshet som råder i Afghanistan.
– Lyckas vi inte ordna ett jobb kan vi förmedla mikrolån så att patienterna kan starta egna små verksamheter, säger Alberto Cairo. Under juli gav vi 47 sådana lån. När det gäller barn och ungdomar försöker vi se till att de börjar i skolan.
Det är vad centret gjorde med Sayeda Jan, sedan han lärt sig gå med sina proteser. När han trampade på minan den där dagen för sju år sedan hade han varit ute och sett till korna på fälten utanför sitt hem i en liten by norr om Kabul.
– Att se till korna var mitt arbete. Jag var nio år, men gick inte i skolan.
Minan förändrade Sayeda Jans liv på mer än ett vis.
Afghanistan är ett av de länder i världen som har flest minor liggande i jorden. De flesta lades ut av ryssarna under deras ockupation av landet. The Afghanistan Landmine Survey, Alis, uppskattar att drygt 700 kvadratkilometer mark är minerad, trots omfattande minröjningsprogram.
Att röja minor på landsbygden är ett livsfarligt jobb, även bortsett från själva minorna. Under 2007 och 2008 sköts 27 minröjare ihjäl vid fem olika tillfällen av talibaner eller vanliga banditgäng. Vid ytterligare ett angrepp av beväpnade män blev 13 minröjare kidnappade, men de släpptes efter en vecka. Dock utan sina bilar och annan utrustning.
Enligt ALIS har fyra miljoner afghaner skadats av minor. Alberto Cairos rehabiliteringscenter får 50 nya patienter i månaden som drabbats.
De Natoledda styrkorna har förlorat 1.340 soldater i strider, av vägbomber och självmordsbombare sedan 2001. Men de största förlusterna har drabbat civilbefolkningen. Bara under de sex första månaderna i år har 1.013 civila dödats i Afghanistan, en ökning med 24 procent jämfört med samma period året innan.
I en rapport som publicerades nu i juli skriver United Nations Assistance Mission of Afghanistan att antalet civila offer i striderna har ökat markant de senaste två åren.
Enligt FN är regeringsfientliga grupperingar (”Anti-Government Element”, AGE) skyldiga till 59 procent av dödsfallen i år och pro-regeringsstyrkor (”Pro-Government Forces”, PGF) skyldiga till 31 procent.
Den regeringsfientliga sidan består av talibaner, men också av andra grupper av upprorsmän, klaner som strider inbördes eller mot regeringen och rent kriminella grupperingar. På regeringens sida finns Afghanistans egna militära styrkor och polis och dessutom de Natoledda utländska soldaterna.
– De utländska soldaterna var mycket omtyckta av vanligt folk i Afghanistan sedan de befriat oss från talibanerna 2001, säger Nasrullah Stanakzai.
Han är professor i statskunskap vid universitet i Kabul och han är en ofta anlitad kommentator i afghanska medier.
– Men när striderna åter blossade upp med talibanerna drabbades många civila och Nato förlorade sin goodwill. För varje dödad civil afghan fick amerikanarna 1.000 nya fiender.
– Samtidigt behövs de utländska trupperna här om inte landet åter ska falla i talibanernas händer. Afghanistan är ett fattigt land, utan en egen stark armé. Både talibanerna och al-Qaida är mycket aktiva.
– Problemet är att de utländska trupperna inte har något utbyte med vår regering, med vårt samhälle eller med vår kultur. De skulle satsat mer på att hjälpa oss att bygga upp vårt eget försvar, för vi har stor kapacitet i landet. Det vi saknar är utbildning och ledarskap.
– Nu sitter de utländska soldaterna bara i sina bepansrade fordon och far fram i full fart genom våra städer och vår landsbygd. De saknar respekt för vanliga afghanska människor.
Ett litet, men tydligt, exempel på den attityden bevittnade DN:s utsända i Kabul ett par dagar före valet den 20 augusti. Två afghanska poliser kom körande på en mindre motorcykel. De körde längst ut till höger sida av vägen. Plötsligt kommer en stor armerad Toyota Landcruiser dånande ut från en liten tvärgata och kör tvärs över vägen. Poliserna hinner inte väja utan kör rakt in i bilens högra framflygel. De faller blödande till marken. I bilen sitter tre västerländska män från ett privat säkerhetsbolag. Mannen i passagerarstolen öppnar fönstret, tittar ner på poliserna och säger irriterat:
– Fan, vad ni körde fort.
Säkerhetsmännen steg sedan ur bilen och började ringa i sina mobiler för att klara upp situationen.
– Det är annars ett ovanligt beteende vid sådana här händelser, sade vår tolk. Det vanliga är att utländska soldater och säkerhetsfolk trampar gasen i botten och bara lämnar en olycksplats så fort de kan.
Nu ska general Stanley McChrystal, chef för de Natoledda styrkorna, försöka åstadkomma en helt ny attityd hos de 100.000 utländska soldaterna.
– Vi måste ändra vårt sätt att tänka och agera på. Detta är inte bara ett krig, det är lika mycket en tävling med talibanerna om att vinna afghanernas förtroende. Vi måste visa att vi kan ge dem en bättre och säkrare framtid än talibanerna. Därför måste vi uppföra oss med respekt för afghanerna, för deras samhälle och deras kultur.
Inför valet var alla man talade med i Kabul överens om en sak:
– Fred är den viktigaste frågan i valet. Den presidentkandidat som har störst möjlighet att få ett slut på 30 års krig får vår röst.
Sayeda Jan är med sina 16 år för ung för att rösta denna gång och han bryr sig inte så mycket om valet. Han vill bara ha sina nya proteser så att han kan åka hem till sin morbror, som bor i Kabul, och fortsätta i sin skola.
– Vad jag ska bli när jag blir stor? Läkare förstås.