Ögonläkaren Abdullah Abdullah ställer upp som oberoende kandidat i presidentvalet, men han har en bakgrund som utrikesminister i övergångsregeringen som tog vid efter talibanernas fall 2001. Han var nära medarbetare till den mördade tadzjikiske krigsherren Ahmed Sha Massoud i Norra alliansen.
När doktor Abdullah ska lämna mötet utbryter full kalabalik. Alla vill komma så nära honom som möjligt. Det visar sig att DN:s reporter står för nära.
Trycket från folkmassan på läktaren blir så stort att jag pressas ner i knät på en svartklädd kvinna som sitter på en stol i första raden. Hon blir rasande. I Afghanistan finns det ingen ursäkt för att sätta sig i knät på en främmande kvinna. Jag lyckas slinka undan i det allmäna tumultet.
Abdullah Abdullah skulle aldrig erkänna att hans tal var inspirerat av Barack Obama. USA är inte populärt här. Men retoriken lät bekant. I en tevedebatt nyligen sade Abdullah:
– Jag vill ha förändring i alla delar av folks liv, hos myndigheterna, i säkerhetspolitiken och i folks ekonomi. Och jag vill ha en stor förändring av regeringen. Mitt partis slogan är ”förändring”. Men det är inte bara en slogan, det är vårt mål.
På valmötet på fotbollsstadion eldar han på sina anhängare:
– Har ni sett någon som helst förändring under de år Karzai varit president?
– Nej, vrålar folkmassorna entusiastiskt.
– Jag står inte här för att ni ska rösta på mig för att jag är en god människa. Men röstar ni på mig röstar ni på er själva, jag ska ge er makten tillbaka!
– Ja, ja, ja!
– Vi kräver förändring, vi vill ha hopp, skriker Abdullah Abdullah med alltmer trötta stämband.
– Ja, ja, ja, svarar folket, inte det minsta uttröttat.
En del av dem hade fått betalt för att inte vara trötta. Korruptionen är utbredd i Afghanistan och det är den vanligaste beskyllningen mot president Hamid Karzai. En sorts korruption hade smugit sig in även på detta valmöte. Många arbetslösa hade fått en slant för att komma hit och heja på utmanaren.
Detta möte var också avslutningen på hela valkampanjen.
Talibanerna finns nu att räkna med på 71 procent av Afghanistans yta enligt aktuell statistik, och de kommer allt närmare Kabul.
I lördags detonerade en självmordsbombare 270 kilo sprängmedel utanför den Natoledda Isafstyrkans huvudkontor i Kabul. 7 människor dödades och 91 skadades så allvarligt att de fick köras till sjukhus. Flera av de döda var fattiga barn som stod utanför Natokontoret för att sälja tuggummi till soldaterna.
Talibanerna är alltså att räkna med även inne i huvudstaden.
– Det här har vi väntat oss länge, sade en svensk överste på Natokontoret efter attentatet.
Det har Kabul också. Här finns så många pojkar i uniform och med automatkarbin att bara polisrekryteringen måste ha gjort ett rejält hack i kurvan över antalet arbetslösa. Många ser ut att bara vara 15 år, men de är säkert 18. Här finns också gott om äldre poliser utan uniform med ett utseende som skvallrar om att de varken är födda eller uppvuxna i Afghanistan.
Alla strategiska platser, och de är många i Kabul, är avspärrade med kraftiga vägbommar. Inga klena svenska järnvägsbommar, utan trekantiga fackverk i järn som ingen bil fylld med sprängmedel ska kunna köra igenom. Vid bommarnas båda ändar ligger travar med sandsäckar. Och så dessa pojkar i uniform som öppnar bommarna för alla som har tillstånd.
Många officiella byggnader ser i dessa dagar snarast ut som fängelser. Det känns märkligt att till och med UNDP:s (FN:s utvecklingsprogram) kontor måste söka skydd bakom tjocka, fyra meter höga betongmurar. Infarten skyddas av en järnport som är så tung att den inte kan svängas upp på vanliga gångjärn, utan måste rullas åt sidan. Framför porten finns den vanliga fackverksbommen, så att ingen självmordsbombare ska kunna köra ända fram intill porten och spränga den.
Efter lördagens attentat har den uniformerade delen av Kabuls befolkning blivit påtagligt mer nervös. Kanske har nervositeten ökat även hos vanligt folk, men det är inget som märks vid en ytlig iakttagelse.
Kabul är märkt av 30 års krig. De flesta kulhålen i stadens hus är från tiden då Sovjetunionen ockuperade landet (1979–89). På gatorna, som verkligen skulle behöva repareras, syns många äldre män ta sig fram på kryckor, med rullstol eller handtrampade trehjuliga cyklar. En del har förlorat ett ben, en del båda. Och några dessutom ena armen.
Vem man än frågar vad som är viktigt i torsdagens val är alla överens om en sak.
– Det måste bli slut på krigen.
Utanför sjukhuset för krigsskadade sitter en lång rad handikappade män i sina karaktäristiska vita dräkter. Kritvita och nystrukna. Hur fattig man än är i Afghanistan är man alltid hel och ren och rak i ryggen.
Afghanerna är ett stolt folk, vilket bidrog till att man kunde besegra den ena stormakten. Framtiden får utvisa hur det går för den andra.
Det finns nu över 100 000 utländska soldater i Afghanistan. Inklusive de 400 svenska. Efter lördagens bombattentat sade en av de skadade till tidningen Politikens korrespondent:
– Under talibanernas tid var det i alla fall säkert i landet. Inte en massa bomber som exploderade överallt.