- Jag vill inte vara ukrainsk medborgare längre. Jag är ryss. Jag förstår inte språket, jag har inget att göra med Ukraina, säger han.
Sådana som Alexej kan bli orsaken till ett krig mellan Ryssland och Ukraina, varnar vissa bedömare. Ju fler ur den ryska majoriteten här på Krim som skaffar ryskt pass, desto bättre ursäkt för Ryssland att invadera denna halvö "för att skydda sina medborgare", precis som i Sydossetien.
- Ryska konsulatet delar ut pass till alla som vill, både öppet och i smyg. Bara här i staden finns minst 40 000 ryska medborgare, på hela Krim kanske det dubbla, säger Sergej Kulyk, en forskare i Sevastopol på sydkusten.
Få städer har präglats lika mycket av krig som Sevastopol. Staden belägrades i ett år av fransmän och britter under Krimkriget i mitten av 1800-talet och totalförstördes av tyskarna under andra världskriget, vilket gav den titeln "Hjältestad".
I dag är staden bas för den ryska Svartahavsflottan, som hyr området av Ukraina enligt ett avtal som löper ut år 2017. Detta är ännu en möjlig konfliktorsak: Ryssland har gjort klart att avtalet måste förlängas, men de flesta ukrainska ledare är emot.
Samtidigt är Sevastopol en nästan helt rysk stad. Ryska hörs överallt, från var och varannan byggnad vajar en rysk flagga. Och de allra flesta turister som lapar sol i badorterna öster om staden är förstås ryssar.
När det ryska flaggskeppet "Moskva" återvände hit från striderna i Georgien hyllades det av hundratals jublande invånare. Till och med i den mycket mindre ukrainska flottan, som också har en bas här, är man vänligt sinnad till grannarna.
- Vi umgås mycket med våra ryska kolleger och deras familjer. När vi ska ut till havs brukar vi tävla på skoj med ryssarna, säger Volodymyr Novochatskij, en officer som jag träffar ombord på det ukrainska flaggskeppet "Getman Sagajdatjnyj".
Men alla har inte en lika godmodig syn på läget. Kriget i Georgien har tvingat många att välja sida, och etniska ryssar på Krim stöder nästan undantagslöst Ryssland. Detta har fört upp dolda konflikter i ljuset.
Särskilt i Sevastopol har känslorna en tendens att blossa upp. Tidigare i år lät lokala myndigheter resa en staty av den ryska kejsarinnan Katarina den stora, som erövrade Krim på 1700-talet. Det sågs som en provokation av många ukrainare, som försökte stoppa bygget. Ryska kosacker började patrullera för att skydda statyn, och det kom till handgemäng.
Just kosackerna pekas av ukrainare ut som en destabiliserande kraft på Krim. Detta är en egen folkgrupp med en kultur präglad av krig som finns både i Ryssland och i Ukraina, men här är de ryska. De klär sig ofta i uniform och dyker upp där det är bråk. Ukrainare säger att de förfogar över mängder med vapen och i själva verket är en paramilitär organisation. Men när jag träffar några kosackledare i byn Maloretjinskoje vill de tona ner det militära:
- Ukrainarna säger att vi är stalinister och vill ha krig. Det stämmer inte, säger Vasilij Alfjorov, en tidigare sovjetisk officer i 65-årsåldern.
- Ryssland vill inte heller ha krig. Det är Nato som vill ta Sevastopol och lägga beslag på Svarta havsflottan.
Precis som den gamle kosacken resonerar många i de proryska kretsarna på Krim: ingen förstår oss, alla vill åt oss. Nato vill erövra vårt land, de styrande i Kiev vill slå sönder vår kultur. Sådana är tongångarna.
- Väst vill bygga en järnridå mellan ryssar och ukrainare. Och Kiev vill tvinga oss att bli ukrainare, säger Sergej Sjuvajnikov, ledare för Ryska fronten, en av flera liknande organisationer i huvudstaden Simferopol.
Han stöder förstås Ryssland, men är samtidigt kritisk till ledningen i Moskva.
- Ryssland har massor med pengar. Men de gör ingenting för oss. Jag önskar att de tyckte våra rättigheter var lika viktiga som osseternas eller abchazernas.
Sjuvajnikov och många andra pratar om en "ukrainisering" av Krim. I en del konkreta detaljer har de rätt. En rad lagar har stärkt det ukrainska språkets ställning i hela landet på sistone. Exempelvis sänds en allt större andel av tv-programmen på ukrainska, och utländska filmer får inte längre dubbas till ryska det måste vara ukrainska.
I skolorna på Krim har man ökat andelen lektioner på ukrainska i år, något som väckt mycket vrede. Centrala myndigheter säger att det är för att hjälpa ryskspråkiga elever klara de nationella proven för högre studier, som är på ukrainska. Men det argumentet köper inte många här.
Ofta vänder sig krimryssarnas vrede inte så mycket mot Ukraina som mot krimtatarerna, den folkgrupp som har funnits här längst, men som tvångsdeporterades under Stalin och som har återvänt först under de senaste 20 åren. De är nu cirka 260 000, den största enskilda gruppen efter ryssarna.
De muslimska, turkisktalande tatarerna ockuperar ofta mark överallt på landsbygden ser man torftiga illegala bosättningar och har ibland fått rätt till den genom olika amnestier. Då och då blir det bråk kring bosättningarna och ibland har det gått så långt som till mord.
Historien och den påtvingade exilen i Centralasien har gjort många tatarer antiryska. Refat Tjubarov, en av de ledande i det tatariska självstyret mejlis ett organ som påminner om sametinget oroar sig för vad Kreml har i kikaren.
- Om Ryssland bestämmer sig för att testa väst ännu en gång är jag rädd att det testet blir Krim. Det kan sluta olyckligt, säger han.
Visst finns det många konflikter här, både öppna och latenta. Men det finns också stora skillnader om man jämför Krim med de georgiska utbrytarrepublikerna. Där hade lågintensiva inbördeskrig pågått ända sedan Georgiens självständighet i början av 90-talet, där hade stora grupper drabbats av etnisk rensning.
Ukrainas centralmakt har inte utövat något våld mot Krims invånare, och här finns heller inga väpnade separatister. Ingen har tvingats flytta. Mark- och språkstrider kan vara nog så allvarliga, men man löser dem i allmänhet utan våld.
För att situationen på Krim ska eskalera till en våldsam konflikt krävs att någon utomstående blandar sig i, det säger de flesta jag talar med på Krim och i Kiev. Det handlar med andra ord om vad Ryssland företar sig.
Ett skräckscenario är att ryska agenter försöker infiltrera krimtatarerna med radikala islamister, som genom terrordåd mot ryssar skapar en våldsam situation som Ukraina inte kan hantera. I det läget kan Ryssland gå in för att stoppa våldet och skydda sina egna. Samtidigt kan flottbasen i Sevastopol göras permanent.
Men Ukraina är inte Georgien det har 45 miljoner invånare och en långt större krigsmakt. Dessutom finns risken att västländerna faktiskt skulle sluta upp bakom Kiev. Och ett krig mot ett "slaviskt broderfolk" skulle inte vara lätt för Moskva att få hemmaopinionen med sig på.
Nej, det är långt lättare för Moskva att påverka Ukraina med andra medel, menar bedömare här. Många hänvisar till den pågående regeringskrisen i Kiev, som de menar spelar Ryssland i händerna.
- De behöver inte kriga. De kan få oss dit de vill med propaganda och genom att stödja olika ukrainska politiker. Våra politiker kan se till att splittra landet alldeles på egen hand, säger Volodomyr Prytula, en ukrainsk journalist i Simferopol.