I Världsbankens stora årsrapport, som DN.se tagit del av, konstateras påtagliga förändringar inom de strukturer som förhindrar och paralyserar svaga staters utveckling. Det är slutsatser som går att applicera på många latinamerikanska länder. Förutom de kontinuerligt pågående striderna mellan regeringsmakten och Farc-gerillan i Colombia har kontinenten inte drabbats av några långtgående och öppna interna eller mellanstatliga väpnade konflikter sedan 1990-talet. Men i många av länderna är korruptionen utbredd, rättssamhället slaget i spillror och allmänhetens förtroende för statsapparaten i många fall obefintligt.
Flera av de centralamerikanska staterna utgör talande exempel på hur det är myndigheternas upprepade misslyckanden som har skapat en grogrund för de kriminella gängen och organiserad brottslighet, och de förödande effekter detta får för samhällets utveckling. I den här regionen har antalet mord ökat dramatiskt i varje land under det senaste decenniet. Sarah Cliffe, en av de ansvariga bakom Världsbankens rapport, ser både yttre och inre faktorer bland orsakerna till den negativa spiralen, och den svaga konstitutionella utvecklingen.
– En starkt bidragande orsak är naturligtvis trycket från drognätverken, som infekterar hela statsapparater. Och som ironiskt nog ökar trots bland andra de colombianska myndigheternas försök att demontera dem. Under de senaste årtiondena har vi sett det här problemet sprida sig från land till land på kontinenten, säger Sarah Cliffe till DN.se.
Centralamerika är en av de regioner i världen som drabbats hårdast av inbördeskrig under 1900-talet. El Salvador, Honduras, Nicaragua och Guatemala – alla präglas de av de blodiga konflikter som sträckt sig in på 1990-talet, och efterlämnat stora mängder vapen i omlopp. Närheten till USA, droghandelns största marknad, har också gjort området extra utsatt för de kriminella gängen och syndikaten.
– Det här är en av de stora pågående debatterna. Vilket ansvar har egentligen USA för de kriminella krafternas utveckling i Centralamerika? Jag tror att man nu når en punkt där allt fler inser att man måste titta mer på efterfrågan för att kunna nå framgång i kampen mot droghandeln och våldet den genererar, säger Sarah Cliffe.
För ett marginaliserat land som Guatemala, som präglats av ett nästan 40 år långt inbördeskrig, betyder det att våldets konsekvenser kostade mer än sju procent av landets bruttonationalprodukt 2005, mer än dubbelt så mycket som skadorna efter orkanen Stan samma år, och mer än dubbelt så mycket som den sammanslagna budgeten för jordbruk, hälsa och utbildning.
Rapporten nämner också Kongo och Nordirland som exempel där politiska rörelser finansierats av kriminella aktiviteter. Och tar upp hur politiskt våld understötts av organiserade gäng under pågående valperioder, som i Jamaica och Kenya.
Liksom de centralamerikanska staterna bär de här länderna på en historia av våld, i form av såväl inbördeskrig som mellanstatliga konflikter, som har försämrat möjligheterna att utveckla reformer som kan stärka de statliga institutionerna. Det har till exempel skapat utrymme för tidigare soldater och andra våldsverkare, personer som lärt sig att handskas med vapen, som saknar utbildning för andra typer av försörjning och som upplever stora problem att återanpassa sig i samhället.
– De här staterna har inte lyckats skapa kapacitet för att möta den utmaning som nationen ställs inför efter krigen – det kriminella och organiserade våldet, fortsätter Sarah Cliffe.
Världsbankens studie visar på att de starkaste anledningarna till att de kriminella nätverken – knarksyndikaten i Mexiko, maras-gängen i El Salvador och Honduras, ligorna i Sydafrika – värvar så många medlemmar bottnar i social otrygghet. Den påskyndade urbaniseringen i Latinamerika, Afrika och Asien leder till arbetslöshet, strukturella orättvisor och större tillgång till den svarta marknaden för vapen och droger som sakta men säkert bryter ner samhällenas sociala sammanhållning och gör dem mer sårbara mot kriminella gäng och nätverk.
I Brasilien och Colombia har man nått lyckade resultat inom brottsbekämpningen genom att samordna polisen, domstolar och sociala myndigheter till gemensamma våldsförebyggande insatser. Det är här världens svaga stater behöver hjälp utifrån, menar Sarah Cliffe:
– De måste ha omvärldens stöd för att kunna arbeta våldsförebyggande på alla nivåer i samhället, regionalt och kommunalt, uppifrån och ner och vice versa. Alla vet att det här är ett arbete som innebär stora utmaningar, även för en stabil och väl fungerande stat.