Sjuksköterskan Karin Fischer-Liddle är ansvarig för Läkare utan gränsers arbete i Somalia. Enligt henne är situationen i landet värre än på länge.
– Den humanitära krisen har pågått länge. Den är inte ny, men den har försvårats, säger Karin Fischer-Liddle till DN.se.
Svältkatastrofen beror bland annat på torka som har slagit hårt mot den delen av befolkningen som lever av jordbruk och boskapsskötsel.
– De som har kameler och kossor behöver gräs och vatten för att deras djur ska överleva. Sedan har du de som lever av jordbruk och de har också drabbats väldigt hårt. De har klarat sig igenom två andra torkperioder och nu har de inget mer kvar. Därför ser vi den här massflykten av folk som vi inte har sett tidigare.
Svälten i sig är förstås ett stort problem, men undernäringen medför också att människor har lättare för att bli sjuka. Och det är barnen som drabbas först, berättar hon.
– Man ser mässlingsutbrott och kolera och att folk lättare får malaria och andra sjukdomar. Det är sådant vi jobbar mycket med i våra kliniker i södra och centrala Somalia.
Upplever du att det är svårt för hjälpen att komma fram?
– Vi jobbar med olika administrationer och för Läkare utan gränser fungerar det fortfarande och vi kan till viss del utöka våra aktiviteter. Så hittills fungerar det ganska bra, men naturligtvis skulle vi vilja göra mera.
Det är framför allt två saker som behövs, förklarar hon: Pengar, så att hjälparbetet kan fortsätta, och att det blir lättare att forsla in mat och mediciner i Somalia.
– Det dröjer länge innan nästa skördetid kommer, så jag tror att situationen bara kommer att förvärras inom de kommande månaderna. Speciellt om det är svårt att få in förnödenheter till befolkningen.
Läkare utan gränser har varit verksamma i Somalia i 20 år och enligt Karin Fischer-Liddle underlättar det att organisationen är etablerad. Många nödställda söker sig till Läkare utan gränser för att de vet att de kan få hjälp och vissa av dem minns Karin Fischer-Liddle extra tydligt.
– En kvinna och en man hade gått över 200 kilometer med sitt barn för att komma till vår klinik. När de kom fram trodde de att deras barn hade dött. Det var helt lealöst och andades knappt. Vår personal tog direkt hand om barnet och efter två veckor satt barnet upp och drack sin mjölk och skrattade till och med. Sådana patienthistorier gör att man känner att vi gör något, att vi kan rädda några barn i alla fall.