En svidande norsk kritik mot FN-chefen Ban Ki Moon väcker frågor om den sydkoreanske diplomatens framtid som ledare för världsorganisationen. Den 65-årige Ban Ki Moon har medgett att han blivit känd som ”den osynlige mannen”.
Redan FN:s förste generalsekreterare Trygve Lie, som hämtades från Norge, kallade posten för världens mest omöjliga jobb. Det är ingen djärv gissning att Ban Ki Moon instämmer när han hör den förödande kritik som nu riktas mot honom från Mona Juul, en av Norges två FN-ambassadörer i New York. I en hemlig rapport, som avslöjats av tidningen Aftenposten, som Juul skickat till norska UD döms Ban Ki Moon ut som en inkompetent och olämplig FN-chef.
”Ban och FN lyser med sin frånvaro”, heter det i rapporten som samtidigt konstaterar att behovet av multilaterala lösningar av internationella kriser är större än någonsin. Enligt Juul lämnar FN under Ban Ki Moon ett vakuum på världsarenan.
Synen på Ban Ki Moon som en tämligen anonym byråkrat är i sig inte så särskilt ovanlig. Han fick inte jobbet för sin karisma. Redan innan han formellt tillträdde posten 1 januari 2007 försökte Ban Ki Moon parera sådan kritik med försäkringar om att han kan kompensera en låg profil utåt med effektivt arbete bakom kulisserna.
I en intervju i Wall Street Journal tidigare i sommar upprepade han att han är mer intresserad av resultat än av retorik. Men han konstaterade även lite uppgivet att han under de drygt två och ett halvt år som gått gjort sig känd som ”den osynlige mannen”.
Det anmärkningsvärda med den norska kritiken är att den, om än i en rapport tänkt att vara hemlig, kommer från ett land som liksom Sverige är traditionellt FN-vänligt och regelmässigt försvarar världsorganisationen utåt. I rapporten ifrågasätts både Ban Ki Moons ledarskap – svår att samarbeta med, ”ständiga raseriutbrott” – och hans kapacitet att uppnå diplomatiska resultat. FN-chefen har gett högs-ta prioritet åt arbetet med ett nytt klimatavtal, men enligt den norska rapporten kämpar FN fortfarande att ”komma på banan” när det gäller miljöfrågorna. Samma sak gäller den likaså högt prioriterade fattigdomsbekämpningen.
Mona Juul tar också upp Ban Ki Moons fiaskoartade resa till Burma under sommaren. I vad som från olika håll beskrivits som diplomatisk amatörism fick FN-chefen snopet återvända utan ett begärt möte med oppositionsledaren Aung San Sui Kyu. Det hör till diplomatins grundregler att inte ge sig in på sådana äventyr utan någon form av försäkringar om framgång. Misslyckandet blev än mer uppenbart när USA-senatorn Jim Webb senare besökte Burma och den regerande juntan beviljade det möte som nekats Ban Ki Moon.
I sin rapport väcker Mona Juul frågan om missnöjet med Ban Ki Moon är så utbrett att han inte kommer att få en andra femårig mandatperiod. Hon låter förstå att USA sänt signaler i den riktningen. Ban Ki Moon blir i så fall inte den förste FN-chefen som tvingas gå.
På 90-talet vägrade USA under Bill Clinton att ge egyptiern Boutros Boutros-Ghali en andra mandatperiod. Ersättaren Kofi Annan valdes delvis för att höja FN:s publika profil och han kom att beskrivas som en ”diplomatins rockstjärna”. Men Annan stötte på patrull när George W Bush kom till Vita huset och han hade tidvis, framför allt under upptakten till Irakkriget, extremt dåliga relationer till USA-administrationen.
Nu är frågan om president Barack Obama, som om en månad gör sin debut inför FN-generalförsamling, återigen vill ha en ändring i och med att hans administration intagit en betydligt mer FN-vänlig attityd än föregångaren.