Jerusalems gamla stad, världens mest berömda kvadratkilometer, är blank och fejad. Dess 35.000 invånare är redo att agera handräckning under påskveckornas kavalkad av religiösa evenemang – judarnas, de västliga kristnas, armeniernas och de grekisk-ortodoxas olika påskar.
I gengäld, hoppas de, ska pilgrimerna lämna kvar en smula av den rika världens överflöd i basartunnlarna. Men Mellanösternturismen är känslig som en fondbörs, och våldsamheter på ett håll torpederar lätt förväntningar på ett annat. Efter kriget i Gaza duggade avbeställningarna.
Under sju feta år, från fredsprocessens utbrott 1993 till dess sammanbrott 2000, blomstrade köpenskapen i kvarteren mellan Golgata och tempelplatsen. Osmanernas gamla butikslabyrint snyggades upp. I dag kan man passera slaktarnas gränd utan att hålla sig för näsan.
Men affärsstråken liknar mer en svensk kyrka än en orientalisk marknad. Tomt och tyst. Man vrider sig i korselden av handlarnas vädjande blickar. Frukterna tornar upp sig i överdådiga pyramider, sallader och bakverk ställs ut i gränden för att locka, men vem?
Vid Bab al-Jadid, ”Nya porten”, den mest anspråkslösa och trivsamma av Gamla stans entréer, omtöcknas besökaren av helgens dofter: rosenvatten och kanderat socker från den armeniske konfektmakaren, honung från de grekiska ljusstöparna, rosmarin och salvia från dominikanernas rökelsekvarnar, vedrök och fårflott från bakgårdarnas härdar.
På alla stuprännor, och de är inte få, har en eldsjäl klistrat en lapp med appellen: ”Den som inte gör bättring blir inte väckt till evigt liv!”
Hur går det? frågar vi föreståndaren för restarang al-Hubb, belägen i en stor grotta intill Klippmoskén. Allt är laddat som till gästabud, men det väldiga matstället har inte en kund.
– Nushkur el-rabb, svarar han diplomatiskt, ”Låt oss tacka den högste”. Det anstår inte en troende att beklaga sig över sviktande kommers. Den som sliter sitt hår gör det i enrum.
Här är inte riktigt som förr. Gamla stan är inget museum. Här är lika snabb omsättning på vanor och bruk som utanför murarna. Ett par nyheter: åsnorna är borta, fotogenåsnorna och mjölåsnorna som knäade under bördan och misshandlades med en bit gummislang. Och inga palestinska flaggor, de som tapetserade gränderna under fredsåren. Nationalsymbolen är inte längre en glimt av hopp utan en smärtsam påminnelse. Och här finns bara få synliga israeliska kravallpoliser fast de naturligtvis står på pass inom räckhåll. Den mest exotiska nyheten är de israeliska skolflickorna på köprond – utan eskort och utan ett uns av oro i blicken.