Kurderna skräms av krigshetsen

Emine Demir, en av något hundratal kvinnor, män och barn som har samlats för det korta protestmötet, säger att hon har tagit sig hit för att hon inte vill se mer blod flyta. Mötet står i djup kontrast mot andra möten som de senaste dagarna förekommit runt om i Turkiet. Serien av blodiga attacker från den kurdiska separatiströrelsen PKK mot turkiska soldater har fått ursinniga demonstranter att kräva att armén ska angripa gerillans baser i Irak. Trycket på premiärminister Recep Tayyip Erdogan att beordra en militär inmarsch ökar för varje dag. Men i Silopi har en liten skara trotsat den massiva krigsopinionen.

- Det är inte mer död och lidande vi behöver. Soldaterna är också våra barn, säger Emine Demir.

Det gäller henne själv mycket konkret: En av hennes söner, 20 år, är soldat i den turkiska armén. Snart kan han stå ansikte mot ansikte med andra kurdiska pojkar. Proklamerade som fiender.

- Vad kan jag göra? Allt jag kan hoppas på är att han kommer tillbaka oskadd till mig och sina två barn.

Ingen här i gränstrakterna mot Irak verkar egentligen undra över om kriget kommer, bara när det ska komma. Nere vid gränsstationen Habur ser det visserligen inte ut som om en turkisk militär invasion av Irak bara är någon eller några veckor borta. Vardagen pågår som vanligt: Unga flickor svettas med att skörda de mogna bomullsbuskarna. Frustrerade långtradarchaufförer väntar sedan flera veckor på att få köra över till irakiska Kurdistan med sin dyrbara last av bensin, kött och byggmateriel.

Redan innan kriget är ett faktum har befolkningen på båda sidor gränsen drabbats svårt av den ökade spänningen.

- Vi är tiotusentals som lever på att transportera varor till Irak, och nu har jag stått med min långtradare här i två veckor, säger Ibrahim, en lastbilschaufför från Batman.

Gränsstationen är i princip öppen, men den turkiska tullen maskar så att en del bilar blir stående i flera veckor. Det har medfört att antalet bilar som fraktar varor till Irak sjunkit från 2 000 per dygn till drygt 100.

I praktiken har alltså Turkiet närmat sig vad nationella säkerhetsrådet diskuterade i onsdags: en blockad mot KRG, Kurdistans regionala regering. Området är nästan helt beroende av leveranser från Turkiet - av energi, bränsle, vatten och livsmedel. En utökad blockad skulle kraftigt öka trycket på KRG:s president Massoud Barzani att ingripa mot PKK.

Minst 100 000 soldater ska enligt flera uppgifter ha samlats norr om Iraks gräns. Turkiska massmedier fylls av rapporter om tunga arméfordon som rullar mot sydost. Jag ser under denna dag bara en attackhelikoptrar surra i luften. Lite senare sveper två F-16-stridsplan norrut över den blågrå himlen ovan oss. De kommer från irakiskt luftrum, och är på väg till hemmabasen utanför Diyarbakir. Så kriget mot PKK:s baser i Irak har alltså redan börjat, om än i relativt liten skala.

I söndags och måndags bombade det turkiska flygvapnet mål i bergstrakterna både på den turkiska sidan och inne i Irak, och i onsdags uppgav turkiska militärkällor att angreppen fortsatte med en kommandostyrka på 300 man som trängde några kilometer in i den autonoma kurdiska regionen i Irak.

En av de turkiska tv-reportrar som bevakar Habur-övergången säger till DN att det som turkiska medier ägnar sig åt till stora delar är ren bluff. Krigsförhärligande teve-inslag sägs visa hur Turkiets flygvapen bombar terroristbaser i Irak och kommandosoldater som klättrar över taggiga berg. Men i själva verket, vet han att berätta, är det mestadels arkivfilmer som visas, och till 99 procent sker bombattackerna inne i Turkiet, inte i Irak.

För ögonblicket ser det alltså ut som om "den stora invasionen", om den nu verkligen blir av, får invänta ytterligare diplomatiska försök, troligen tills efter den 3 november, då ett trepartsmöte planeras mellan USA, Turkiet och Irak i Istanbul. Eller ännu troligare tills efter 5 november då premiärminister Erdogan reser till Washington för överläggningar med USA:s president George W Bush.

USA är extremt oroat över att deras viktigaste allierade i Mellanöstern, Nato-medlemmen Turkiet, det "befriade" Irak och Kurdistans regionala regering i norra Irak, hamnar i militär konflikt med varandra. Ett krig i norra Irak - den enda fredliga och ekonomiskt blomstrande delen av landet - skulle destabilisera hela regionen.

Turkiet har krävt att Irak ser till att PKK stänger sina träningsläger i Kandilbergen. Dessutom vill man att de ledande PKK-männen utlämnas till de turkiska myndigheterna. Men på den senare punkten har Iraks president Jalal Talabani, som själv är kurd, hittills sagt nej.

Många bedömare är tveksamma till om den turkiska militären kan rå på PKK-gerillan genom att angripa gruppens träningsläger i Irak. Att flygattacker skulle kunna utplåna några tusen lätt beväpnade, rörliga gerillasoldater som gömmer sig i den otillgängliga bergsterrängen och i grottor är osannolikt. Invaderande marktrupper, ovana vid denna miljö, skulle inte heller ha stor chans. Ett annat argument är att PKK:s huvudstyrka trots allt finns i Turkiet, och den turkiska armén, som är Natos (efter USA) största, har inte kunnat krossa PKK på över 20 år.

Bland Turkiets kurder finns en utbredd misstro mot en militär lösning på PKK-frågan.

- Armén har redan attackerat in i Irak 24 gånger, så en 25:e gång lär inte hjälpa heller, säger Cihan Sincar, borgmästare i Kiziltepe, en stad nära gränsen till Syrien.

- Tror de verkligen att PKK-soldaterna är sådana idioter att de snällt sitter och väntar på bli dödade?

Cihan Sincar tror inte att det är de senaste veckornas blodiga PKK-attacker mot turkisk militär som har utlöst den nuvarande upptrappningen. Militärens uppladdning inleddes för flera månader sedan, när det stod klart att Turkiets nye president skulle hela Abdullah Gül, en hatfigur för generalerna.

PKK:s närvaro i Irak kan användas som en förevändning för att skärpa förhållandena för kurderna i Turkiet, resonerar hon, men också till att slå till mot den självstyrande kurdiska regionen i Irak, vars existens de inte kan smälta. Ett tecken på det är vad det ultranationalistiska MHP-partiets ledare Devlet Bahceli nyligen sade: "Det är inte PKK som är vår huvudfiende utan Barzani."

Annars är Cihan Sincar mer intresserad av att diskutera kurdernas demokratiska rättigheter - eller snarare bristen på dem. Vissa reformer har genomförts, om än motvilligt, till exempel en halvtimmes tv-sändningar på kurdiska, och språket är inte längre totalförbjudet.

- Under den nuvarande krisen kommer ingen att kunna ta upp frågor om kurdernas rättigheter, och kanske är det just det som är syftet. I den nya författningen som nu diskuteras fanns ett radikal förslag, att tillåta kurdiska som undervisningsspråk i skolorna. Men nu är det helt tyst om det.

Cihan Sincar ger ett exempel på hur långt ifrån vad som i andra länder betraktas som en normal demokrati Turkiet befinner sig: inför kvinnodagen den 8 mars skrev hon tillsammans med nio andra kvinnliga borgmästare en appell mot våld mot kvinnor. Problemet var språket det skrevs på - kurdiska. En åklagare kallade dem genast till förhör. Anklagelsen var att de inte skrivit appellen på turkiska.

Hennes borgmästarkollega i Silopi, Muhsun Kunur, menar att krigsstämningen underblåses mycket medvetet av landets krigsmakt, och att ett krig i Irak bara kommer att försämra de turk-kurdiska relationerna.

- De senaste fyra åren har regeringspartiet AKP förbättrat situationen för kurderna. Militären är emot dessa reformer och ett närmande till EU. Eftersom de är på väg att förlora kontrollen, så de piskar upp krigspsykosen, säger Muhsun Kunur.

Han uttrycker sig försiktigt ("om jag säger för mycket kan jag åtalas"), men han menar att terrorn och PKK har fått skymma huvudproblemet, nämligen kurdfrågan.

- Jag menar, även om man skulle eliminera PKK så försvinner inte problemet med förtrycket av kurderna i Turkiet.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut