- Vem vill göra affärer och tjäna pengar?
Eleverna sneglar osäkert på varandra. Ingen räcker upp handen.
För tre år sedan påbörjades i Nordkorea försiktiga reformer, små i praktiken, men desto större i teorin eftersom det var det första steget bort från den ensidiga planekonomi som funnits sedan 1945.
Vilka vinnarna är syns som tydligast på den myllrande Tong Il-marknaden, återföreningsmarknaden, i en förort till Pyongyang. Där, i en hall stor som ett par fotbollsplaner, finns sedan i augusti 2003 en marknadsplats med bänkrader fulla av kött, frukt och grönsaker. Längre bort finns skor, mattor och mycket mer.
Sida vid sida står kvinnor och säljer. Knappt en manlig säljare så långt man kan se.
Försäljarna är till över 90 procent kvinnor och kunderna är 150.000 om dagen, upplyser Kim Sun Ok, kvinnan som är chef för marknadsplatsen.
Internationella experter har en tid diskuterat omfattning och betydelse av de ekonomiska förändringarna i Nordkorea. Åsikterna går isär.
Från att de är försumbart små till att detta redan är en utveckling som inte kan hejdas.
Medan experter funderar på detta - de flesta utan att någonsin ha satt sin fot på Tong Il-marknaden - kommer Sowon Sil dagligen hit för att sälja nötkött.
Konkurrensen är hård. Vid sidan av henne står dussintals andra kvinnor med kött.
- Biffdjuren föder vi upp på gården, och jag säljer ungefär 30 kilo om dagen och gör då en nettovinst på 5.000 won, berättar Sowon Sil.
Förtjänsten 5.000 won på en dag är dubbelt så hög som lönen de flesta män i Nordkorea drar in på en hel månad på sina statliga arbeten.
På Tong Il-marknaden syns ett driv och en glöd i ögonen som inte finns på andra ställen i den nordkoreanska huvudstaden. Ivern att tjäna pengar går inte att ta miste på. Det kapitalistiska tänkandet har landat i Nordkorea.
Och det är kvinnorna som, åtminstone på småskalig nivå, är de största entreprenörerna och som drar in de stora pengarna till familjen.
I Nordkorea handlar det inte om kapitalism införd uppifrån som i Kina och Vietnam, utan om kapitalism underifrån, och förändringen har ändrat gatubilden det senaste året.
Kiosker har kommit upp, med snacks och dricka, men de är inte privata utan tillhör olika statliga kooperativ. Ännu finns det inga privata företag i Nordkorea, däremot statliga konglomerat som fått rätten att försöka tjäna så mycket pengar som möjligt om de bara betalar en del av vinsten i "skatt" till staten.
Eftersom ledaren Kim Jong Il inte gett sitt officiella gillande åt det kapitalistiska systemet har många män hängt kvar vid sina gamla arbeten i tron att detta med den fria marknaden är något övergående.
I vissa delar av Nordkorea har uppemot 70 procent av de gifta kvinnorna beräknats vara hemmafruar. När svårigheterna kom var det de som hade bäst möjlighet att börja handla med vad som fanns att handla med. Hushållsvaror som de kunde klara sig utan och hemlagad mat. Män fortsatte att gå till fabriken.
På papperet kunde kommunismen verka feministisk, men i verkliga livet var det annorlunda, särskilt i Nordkorea, som utmärkte sig för kraftiga patriarkala strukturer. Män i särskilt den konservativa nordöstra delen av landet gjorde sällan något av hushållsarbetet, men under de nya tiderna, när män inte haft mycket att göra och deras fruar dragit in pengar till familjen på extraarbete, har många av dem ändrat inställning till hushållsarbete, beskriver Andrej Lankov, en Nordkoreakännare, som undervisar vid Kookminuniversitetet i Seoul.
Om Kim Jong Il öppet hade godkänt kapitalismen, som det kommunistiska Kina gjort, skulle männen kanske ha varit mer synliga på Tong Il-marknaden.
Förändringarna började med ett besök av Kim Jong Il i Shanghai 2001. Då hade Nordkoreas numera närmaste allierade Kina tröttnat på att ett ökande antal nordkoreaner flytt över gränsen till Kina. Kinesiska ledare beslöt att ge den nordkoreanske ledaren en första lektion i marknadsekonomi. Han togs till en bilfabrik och uppmuntrades inleda ekonomiska reformer i kinesisk stil.
Sommaren 2002 hade Nordkorea funderat färdigt. Subventioner för statliga företag togs bort. Arbetarna började få lön efter hur mycket de producerade. Matmarknader, som dittills motvilligt tolererats, blev fullt lagliga.
Förändringarna har inte gått spårlöst förbi, även om Pyongyang i en utlännings ögon fortfarande är en stad med påfallande osynlig kommers.
På ett annat sätt fortsätter ekonomin att gå bakåt. Det syns på vägar, järnvägar, bussar och tåg. Nordkorea har inte pengar att underhålla sin infrastruktur. Gamla modeller repareras nödtorftigt och vägarna förfaller.