Det är natt och 25-åriga Hamid sitter uppkrupen på en tvättmaskin. Han har just släppts från häktet. 

– De har inte låtit mig röka på sex timmar, säger han och lutar sin stora kroppshydda mot den lilla gluggen för att blåsa ut röken i den varma nattluften. 

Hamid är musiker men i hans rum finns bara en akustisk gitarr lutad mot väggen. Han var sexton år när han första gången förstod att han hade regimen mot sig. Då fick han sin första gitarr sönderslagen mot sin kropp av poliser på gatan. Den sortens musik som Hamid vill spela har aldrig varit helt accepterad i Iran. 

Men den förre presidenten Khatami tillät konserter och Hamid turnerade landet runt med olika rockband. Sedan Ahmadinejad valdes till president för fyra år sedan har mycket konst och musik förbjudits och i dag spelar Hamid inte ens hemma längre av rädsla att bli angiven av sina grannar. 

– Folk frågar varför jag inte slutar spela rock och i stället spelar traditionell musik eller persisk pop, som är tillåten, men jag kan inte göra det. Musiken finns i mig och att välja något annat är omöjligt. 

Dagen efter att Ahmadinejad utropats till president efter valet promenerar vi på stadens gator och Hamids storebror Reza pekar ut platsen där han sett en flicka sparkas blodig av polisen tidigare samma kväll. Bröderna har varit ute på gatorna varje dag innan valet och kampanjat för Mousavi. 

– Jag har aldrig brytt mig om politik, men den senaste tiden har allt i mitt liv kommit att handla om politik, säger Hamid. Både Mousavi och hans fru är konstnärer och jag tror att de förstår värdet av kultur till skillnad från Ahmadinejad. Detta var första gången jag kände att min röst hade betydelse. 

När telefonen ringer i lägenheten två dagar senare, natten den 16 juni, har det gått nästan 12 timmar sedan Hamid greps. Pappan får komma och hämta sin son från fängelset.

Hamid är stark och den fysiska misshandeln klarade han bättre än andra. Men sittandes på tvättmaskinen drar han djupa bloss på cigarretten och berättar för oss och den väntande familjen vad han varit med om: 

– De satte handklovar bakom ryggen på oss och knuffade in oss i skåpbilen. Vi landade på mage och efter hand som allt fler greps låg alla på varandra. Det var värst för dem som var underst, men jag är stark och sade åt de andra att lägga sig på mig. Vi var tvungna att ha ansiktet ner mot golvet hela tiden så att vi inte skulle se vart de tog oss. Värmen steg men när jag försökte lyfta på ansiktet för att få mer luft slogs jag direkt ner igen. 

Sedan presidentvalet den 12 juni har många regimkritiker och demonstranter gripits. Fängelserna är fulla, men polisen fortsätter att gripa människor på gatorna. 

– Vi kördes runt till olika platser, slets ut, blev slagna och knuffades in i bilen igen. När vi kom fram till fängelset sa de ”Ni är lyckliga jävlar, det är tur för er att vi inte har någon plats för er”. 

Hamid och de andra unga killarna i skåpbilen greps inte ur folksamlingarna som kastar gatsten eller bränner bilar. De greps eftersom de hade klätt sig i svart för att visa sin sorg över dem som dödats i demonstrationerna. 

– Jag svarade ärligt att jag bar svart för att visa mitt stöd för Mousavi, säger Hamid. Men min vän som också greps hade svart skjorta på sig av en slump. Han har aldrig demonstrerat och vill hålla sig borta från problem. 

Även unga kvinnor grips och Hamid berättar att han hörde fasansfulla skrik från andra sidan muren där de höll kvinnorna i förvar. 

– Jag och de andra killarna försökte bita ihop och inte visa vår smärta när de slog men skriken från kvinnornas avdelning skar genom luften och jag kunde inte hjälpa att jag fick tårar i ögonen. Jag vet inte vad de gjorde mot dem. 

Hamid själv blev sparkad över hela kroppen och slagen med trähyggen. En kille hade fått kindbenet krossat och en benflisa stack ut genom den svullna kinden. De flesta fångvaktare Hamid såg var vanliga soldater men han känner ingen bitterhet mot dem. 

– Jag vet själv hur det är i militären. Soldaterna skulle få ännu mer spö av sina överordnade om de inte sparkade och slog oss. 

Staten griper även i lugnare tider olydiga medborgare. Hamid och Reza har tidigare häktats för att ha druckit alkohol och för att ha vistats ute med sina flickvänner. Men då kunde de betala sina böter och släpptes igen. Den här gången visste ingen vad som skulle hända. 

– Vi var alla så rädda. Jag också, men jag ljög för att lugna de andra. 

Det visade sig att Hamid hade rätt, men innan han frisläpptes var han tvungen att skriva under ett löfte om att hålla sig borta från protesterna. Om han bryter mot löftet väntar minst sex månades fängelse. Det vill Hamid inte riskera. 

– Jag kunde ärligt lova soldaterna att jag aldrig kommer att engagera mig i politik igen. Jag kommer inte ens att rösta nästa gång, säger Hamid.

Fotnot: Hamid och Reza är fingerade namn.