gaza stad.
Läkarna på Shifasjukhuset kämpar för att rädda livet på Sabah Salima Abu Halima som har svåra brännskador av vit fosfor. Hon förlorade sin man och fyra barn när hennes hem i Beit Lahiya träffades av två fosforgranater för tre veckor sedan.
- Vi har opererat henne fyra gånger men infektionen fortsätter att sprida sig allt djupare. Hennes tillstånd är kritiskt, hon har brännskador över 35 procent av kroppen, säger doktor Aladdin Ali på Shifasjukhusets brännskadeavdelning.
Han berättar att patienter med svåra brännskador, av en typ som läkarna aldrig tidigare sett, började komma in till sjukhuset redan de första dagarna av den israeliska offensiven mot Gazaremsan:
- Djupa brännsår, i många fall ända in till skelettet, som inte slutade brinna på flera dygn, trots att vi försökte ta bort all brännskadad vävnad. Infektioner utvecklades mycket snabbt, och i flera fall steg det upp rök eller eldsflammor ur såren när vi tog bort bandagen. En normal brännskada brukar kunna hejdas inom ett dygn, och det räcker oftast med en enda operation.
Läkarna i Gaza blev chockade av denna nya typ av brännskador och visste inte vad de skulle göra förrän de hade kontaktat utländska läkarteam med erfarenhet från Irak och Afghanistan.
De hade behandlat patienter med skador av vit fosfor och uppmanade sina kolleger i Gaza att operera pateinterna så snabbt som möjligt för att få bort alla rester av de kemiska ämnen som orsakar brännskadorna.
- Men i flera fall gick det inte att få stopp på infektionerna som trängde allt djupare ner. Sabah Salima Abu Halima är ett exempel - hennes skador förvärras fortfarande efter tre veckor här på sjukhuset. Fyra av det tjugotal patienter vi fått in här har dött. I början skickade vi de svåraste fallen till Turkiet eller Egypten för vård, men nu har vi fått så mycket erfarenhet att vi kan behandla dem själva, säger doktor Aladdin Ali.
Han berättar också att de flesta fosforskadade patienterna är kvinnor och barn.
Sabah Salima Abu Halima ligger hopkrupen i sjukhussängen med bandage runt benen och ena armen. Hennes vänstra handflata är full av stora svartbruna fläckar. Hon berättar med svag och tonlös röst vad som hände den 4 januari:
- Hela familjen var hemma och skulle äta lunch när en granat slog ner i vardagsrummet där två av mina barn befann sig. Allt började brinna och jag hörde två av barnen skrika "eld, eld" medan min åttaårige son ropade att han ville be till Gud. Min man var redan död, hans huvud hade slitits av.
- Sedan hörde jag ingenting förrän en ny granat exploderade framför mitt ansikte och brände upp min lilla dotter som jag höll i famnen för att amma. Jag kunde inte se något mer, jag trodde att jag hade blivit blind. När jag hade torkat ögonen såg jag att hela min kropp brann.
En brorson och två andra unga man försökte dra ut henne ur huset. Två av dem sköts till döds från en israelisk stridsvagn utanför huset och den tredje fick tre kulor genom handen. Sabah Salima Abu Halima förlorade sin man och fyra av sina sex barn. De två som överlevde vårdas på sjukhus i Turkiet för brännskador i ansiktet och på benen.
Innan jag förmått formulera en sista fråga fäster Sabah Salima Abu Halima sin uttryckslösa blick på mig och säger:
- Vad har jag för framtid? Ingen alls. Jag har ingen man, inga friska barn, inget hus, inga ägodelar längre. Det finns ingenting gott kvar i mitt liv, jag önskar bara att jag också får dö.