Läkare utan gränser har flera sjukhus i Port-au-Prince, men bara ett akutsjukhus. Trinité Hospital var ett trevåningshus. Efter jordbävningen var det bara två våningar kvar, den understa trycktes ihop till ett intet.
Operationssalen som låg på andra våningen ligger nu på första, och den saknar yttervägg. Man kan se rakt in på operationsbordet som står övergivet i det lutande huset.
På andra sidan gatan har sjukhuset sitt apotek och sina förråd. Det är bakom det huset som Henrik Jörnvalls container står. Den är nu sjukhusets ena operationssal, den andra är ett skrivbord under några presenningar. Ibland får läkarna använda ett tredje bord av travade lastpallar när de två ”operationssalarna” inte räcker till.
– Vår uppgift är att ge medicinsk behandling så fort som möjligt och då får vi använda det som finns på platsen, säger Henrik Jörnvall.
Turligt nog är de medicinska förråden välfyllda. Men utrustningen som behövs för att övervaka en nedsövd patient och ge henne hjälp med andningen blev kvar i sjukhusbyggnaden. Därför använder Henrik Jörnvall ett narkosmedel som påminner om LSD.
– Det innehåller inget muskelavslappnade så patienten kan andas som vanligt, säger han. Nackdelen är att patienten kan ”snedtända” och bli väldigt orolig. Därför har jag alltid en spruta valium redo.
Henrik Jörnvall kan inte tala franska. Men innan den lilla flickan försvinner in i sövningsdimmorna viskar han ett ömt ”ça va?” (mår du bra) till henne.
– Oui, svarar hon. Ja.
Det finns ingen röntgen, så kirurgen får känna sig fram hur benpiporna ska fogas samman. För den ovane betraktaren ser det förfärligt ut när kirurgerna sedan tar sig an det lilla smalbenet med en handdriven vevborr. Han ska sätta skruvar både över och under brottet. Skruvarna ska sticka ut genom skinnet så att en yttre skena kan hålla benpiporna på plats medan de växer ihop.
– Okej, säger Henrik Jörnvall och gör en gest som om han ska lyfta en resväska i varje hand.
Det är signalen till bårbärarna att flickan ska bäras ut till de andra 90 nyopererade patienterna som ligger på gården framför huset, på trottoaren och på gatan utanför.
– Hon kommer att bli bra. Såret var rent och snyggt.
Infektioner är annars det stora problemet för läkarteamet. Många infektioner har gått så långt att amputation är enda utvägen. Henrik Jörnvalls första patient för dagen var en 46-årig kvinna.
– Såren runt hennes brutna vad var så infekterade att vi bestämt oss för att amputera. Men när kirugerna började skära bort det infekterade köttet så såg de att det ändå fanns en möjlighet för henne att behålla foten.
Värre är det för en ung man som bärs in på operationsbordet efter den åttaåriga flickan.
– Han sa att vi absolut inte fick amputera hans fot. Men hans infektion var så långt gången att han hade dött av blodförgiftning om vi inte tagit bort foten.
Att det var en svår infektion kändes i luften där inne. Under operationen fylldes containern av samma lukt som stiger upp från de raserade husen nere i stan som begravt oräkneliga människor.
Henrik Jörnvall är anestesiläkare, eller narkosläkare som det hette förr.
– Det är det bästa jobbet som finns, säger han när han går en vända bland sin patienter ute på gården. Jobbet är så konkret och det ger alltid omedelbar effekt hos patienten.
– Anestesi betyder att inte känna. Våra två andra primära uppgifter är att patienten ska överleva och att hon ska ligga still under operationen.
Till vardags arbetar Henrik Jörnvall på Karolinska sjukhuset i Solna.
– När de ringde från Läkare utan gränser om jordbävningen var jag schemalagd med jourer tre veckor framåt. Men mina kolleger ställde omedelbart upp och tog mina pass så jag kunde åka.
– Alla patienter är lika viktiga för mig. Men just nu är behoven så oändligt mycket större här.
Även om alla är lika viktiga kan inte ens en gammal garvad läkare som 60-årige Gerry Bazhein från USA låta bli att ömma särskilt för en liten patient.
– Henne måste ni ha på förstasidan i er tidning!
Det är en 18 månaders flicka som fått höger arm amputerad och hon har ett stort bandage runt hela huvudet. Fritzcar grävdes fram ur ruinerna efter fem dagar tillsammans med sin döda mamma.
Uppgiften att bara drygt 130 människor grävts fram levande efter jordbävningen gäller endast dem som internationella hjälporganisationer hittat. Släkt, vänner och grannar har grävt fram långt fler. Som lilla Fritzcar.
När vi frågar Henrik Jörnvall hur många patienter de har opererat denna dag går han fram till en handskriven lista som sitter uppklistrad på en mur och räknar med pekfingret.
– Sjutton. Det är en droppe i havet. Men det känns ändå som vi gör en stor insats. Vårt största problem just nu är att vi inte har plats för fler nyopererade.
Vem bestämmer hur många patienter ni kan ta emot?
– Jag vet inte. Jag bara söver alla som kommer till min container.