Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

Landets öde vilar i EU:s och Rysslands händer

Foto: Sergei Grits/AP

Röken hänger tung över Kiev och Ukrainas sönderfall tycks redan ha börjat. I denna desperata situation pågår försök att hitta en fredlig lösning på krisen. Utsikterna att lyckas är små.

Alla säger att de till varje pris vill undvika mer blodsutgjutelse i Ukraina. Såväl Ryssland som EU vill se en politisk uppgörelse i Kiev. Och förhandlingar pågår – tre dagar i rad har president Viktor Janukovytj fört samtal med ledarna för de tre stora oppositionspartier som alla står på det EU-vänliga upprorets sida.

Samtidigt bygger demonstranterna allt högre barrikader runt Majdan, det torg som är protesternas centrum i Kiev.

Och ute i landet märks det sönderfall mellan öst och väst som många har varnat för.

I det ukrainsktalande Lviv i väster har aktivister som är lojala med upproret ockuperat provinsregeringens byggnad och tvingat den Janukovytjtillsatte guvernören att avgå. I det rysktalande Krim i öster har parlamentet röstat för självständighet om ”fascisterna” från västra Ukraina tar makten.

När boxningshjälten Vitalij Klytjko och de andra i oppositionen nu försöker ”sälja in” en kompromisslösning till de frusna massorna på Majdan har de en mycket svår pedagogisk uppgift framför sig.

Folk som i en vecka har stått i regnet av tårgasgranater och sett kamrater misshandlas – några få har till och med dödats – har svårt att se förhandlingar med Janukovytj som en framkomlig väg. Det som har uppnåtts hittills är dessutom i bästa fall ett tillfälligt stopp för våldet. Någon långsiktig lösning på krisen finns inte i sikte.

Att stoppa våldet är förstås ett hedervärt mål. Men Klytjko och hans kolleger har ett problem med sin trovärdighet. I två månader har de krävt Janukovytjs och regeringens avgång. Om de nu säljer ut upproret i utbyte mot några frisläppta fångar och möjlighet att ”se över” lagar de själva kallar diktatoriska – då framstår de som svaga i mångas ögon.

Just därför är budskapen från oppositionens sida nu konstant dubbeltydiga. Å ena sidan förklarar man att det finns stora chanser att undvika våld, å andra sidan uppmanar man demonstranterna att ockupera en allt större del av centrala Kiev.

I praktiken har oppositionsledarna ingen kontroll över de mest våldsbenägna demonstranterna, troligen inte heller över de aktivister i Lviv och andra städer i väst som nu tar saken i egna händer.

Janukovytj å sin sida har sedan länge förlorat sin legitimitet hos många ukrainare, troligen en majoritet. Våldet mot demonstranterna har bara ökat känslan av att han inte har situationen under kontroll.

Båda sidor har intresse av att våldet stoppas. För att det ska ske mer än tillfälligt måste båda sidor sannolikt göra eftergifter. Janukovytj måste gå med på nyval och oppositionen måste rensa ut våldsbenägna och ibland rent nazistiska rörelser ur sina led.

Troligen krävs inblandning av utomstående för att något sådant ska kunna hända.

Det handlar i första hand om Ryssland och EU, just de två makter som blivit symboler för var sin sida i konflikten. Utan deras konstruktiva deltagande hotar Ukraina att rasa samman.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.