Så sent som i höstas hävdade USA:s förre försvarsminister Donald Rumsfeld att kriget i Afghanistan har blivit en ”stor framgång”, att människornas liv har förbättrats. Redan då, mitt i en framgångsvåg för talibanerna, framstod uttalandet som orealistiskt. I dag, efter att det tidigare relativt fredade Kabul för andra gången på en dryg månad utsatts för ett blodigt självmordsdåd, förefaller det närmast surrealistiskt.
De två senaste åren har våldet blivit allt värre, och på det sjunde året sedan den extremislamistiska talibanrörelsen drevs bort från makten har den återtagit en stor del av Afghanistans territorium. De al-Qaida-inspirerade, välbeväpnade och högt motiverade talibanerna, tar tillbaka by efter by - och återinför där sin strikta variant av sunnitisk islam.
De britttiska och kanadensiska styrkorna i den sydliga provinsen Helmand, där talibanerna är som starkast och opiumproduktionen som kanske störst, har det senaste året drabbats av växande förluster, och i öst har USA:s trupper inte lyckats komma till rätta med upprorsrörelsen som opererar över den okontrollerbara gränsen i bergsområdena mot Pakistan.
USA står för omkring hälften av de 54.000 utländska trupperna i Afghanistan, och försvardepartement Pentagon har annonserat att ytterligare 3 .200 marinsoldater ska sändas till södra Afghanistan.
I kontrast mot det framstår den av USA och Nato-styrkorna uppbackade presidenten Hamid Karzai i praktiken som inte mycket mer än en "Kabuls borgmästare", dock utan att ens kunna garantera säkerheten på huvudstadens muromgärdad lyxhotell.
Resten av landet kontrolleras av talibanerna eller av självständiga krigsherrar och stamhövdingar. Kabul har blivit så farligt att personal på västambassader sällan vågar lämna sina kontor.
En tidigare CIA-anställd som för en tid sedan återvände från Afghanistan beskrev nyligen i Los Angeles Times Kabul som "ett fängelse" för amerikanska diplomater och andra tjänstemän. Det innebär bland annat att det bistånd och den utvecklingshjälp som den internationella närvaron skulle bidra med till afghanerna blir allt svårare att förmedla.
Men även tillvaron för vanliga afghaner är växande grad otrygg, med ökat gatuvåld och väpnade uppgörelsen mellan olika klaner och stammar, och till synes maktlösa myndigheter.
Bristen på en positiv utveckling och ett krig utan synligt slut underlättar för talibanerna att framstå som ett alternativ till den sköra och korrumperade Kabulregimen. Stödet för talibanerna ökar, och enligt rapporter också rekryteringen. Talibanerna framstår som patrioter, vilket attraherar afghanerna, som traditionellt hatar att underordna sig utländska makter.
Den internationella koalititionen står nu inför frågan: finns det någon militär väg att besegra talibanerna? Om inte, går det att tänka sig att förhandla med vissa talibaner? Det är en fråga som splittrar koalitionen; britterna kan tänka sig kontakter, medan amerikanerna är emot. Och president Karzai själv har förespråkat en dialog med talibanledaren mulla Muhammad Omar.
Några tidigare talibanbefäl, som Mullah Abdul Salaam, har lockats över till regeringssidan, där han nu distriktschef i Musa Qala, som återtogs från talibanerna i slutet av 2007.