Världen

Legosoldat: Vi rensade halva Misrata

”Det var lätt att slåss mot demonstranterna. Vi bara sköt ihjäl tre eller fyra av dem som stod längst fram, sedan sprang alla i väg.” Det berättar en av Khaddafis legoknektar från Mali. Nu oroar sig ledare i Libyens grannland för uppblossat våld där när tusentals legosoldater återvänder.

Muammar Khaddafi har alltsedan han tog makten i Libyen rekryterat män till sina väpnade styrkor bland tuaregerna i inre Sahara, ett folk med rykte om stridsskicklighet.

De senaste decennierna har olika libyskt tränade tuaregenheter slagits i väpnade konflikter i Mali och Niger sydväst om Libyen, och efter varje avslutad konflikt har Khaddafi försett dem med pengar och skydd. Och förväntat sig lojalitet.

I tidskriften The Atlantic återger journalisten Peter Gwin den tuaregiska legoknekten Abdullahs berättelse om sina år i Muammar Khaddafis sold.

Peter Gwin möter Abdullah i den mytomspunna staden Timbuktu i norra Mali. Den avhoppade legoknekten är klädd i en nött, brun skjorta av traditionell lång och löst sittande typ, illa tilltygade dromedarskinnssandaler och tuaregernas typiska svarta turban, virad även över näsa och mun. Han heter egentligen något annat, men han vill inte uppge sitt riktiga namn, eftersom han är rädd att hans medkrigare inte gillar vad han säger.

Abdullah lockades till Libyen för fyra år sedan. Han blev inskriven i en tuaregbrigad i den sydliga staden Awbari. Två år senare fick han fullt uppehållstillstånd. Förutom en månadslön på knappt 10.000 kronor fick hans fru och barn gratis sjukvård, och barnen fick gå i libysk skola. Han lovades en bil och ett hus om han stannade i den libyska armén. Men efter det att Nato inlett sina bombningar deserterade Abdullah tillsammans med en grupp andra tuareger.

När upproret inleddes i februari, berättar tuaregkrigaren, anslöts hans enhet till den ökända 32:a brigaden, som leddes av Khaddafis son Khamis. Första uppdraget var att slå ner obeväpnade demonstrationerna i Tripoli.

– Det var lätt, säger han till Gwin. Vi sköt ihjäl tre eller fyra av dem som stod längst fram och sedan sprang alla i väg.

Därefter fortsatte hans grupp österut till Misrata, en stad som senare belägrades under lång tid och förstördes svårt.

När Khaddafi i slutet av februari höll sitt tal om att rebellerna, eller ”råttorna”, skulle jagas från hus till hus tog Abdullah och de andra tuaregerna i diktatorns specialbrigader honom på orden.

– Ärligt talat trodde vi vad Khaddafi sade. Vi tänkte att vi skulle gå in där och döda alla.

Han berättar att hans män ”rensade” ena halvan av Misrata.

– Vad betyder det? undrar Peter Gwin.

– Folk dödades. Kvinnor, barn, alla där. Det var mest araber som stod för dödandet, men också en del tuareger.

På frågan om han själv dödade några civilpersoner ger Abdullah ett kort ”nej” till svar, som han inte utvecklar vidare.

När hans enhet hade fortsatt att delta i kontraoffensiven mot de oppositionella och befann sig sex kilometer från rebellernas huvudfäste Benghazi kom den första Natoattacken. Ett av fordonen i Abdullahs kolonn exploderade plötsligt, och åtta man dog. Ingen hade sett eller hört någon missil. Legosoldaterna var väl tränade för att kriga på marken, men ingen var bra på att skjuta ner flygplan.

Abdullahs grupp tvingades ta det försiktigt; de försökte gömma sig under de få träden, och på nätterna när de skulle sova grävde de ner sig, långt från fordonen.

De fick höra att Khaddafi gett order om att inte skjuta på Natoplanen. Tanken med den strategin skulle vara att folk i väst skulle protestera mot att man attackerade Khaddafi trots att han inte själv attackerade.

– Men det fungerade inte, och sedan var det för sent för oss att slå tillbaka.

Några veckor efter det att västalliansen inlett sina räder beslöt sig Abdullah och några andra tuareger att desertera. De bad en officer, också tuareg, att få några dagars vila, tog sig söderut och brände där uniformerna och alla papper.

Peter Gwin frågar Abdullah om han ångrar att han slogs för Khaddafi. Tuaregen tvekar en stund och svarar sedan:

– Tuaregerna brukar säga att det är väldigt lätt att kliva ner i en brunn, men väldigt svårt att klättra upp.

Den franska nyhetsbyrån AFP har rapporterat att tuaregkrigare nu börjar komma tillbaka från Libyen till städer i norra Niger – med lyxiga bilar och möbler.

I Mali, skriver The Atlantic, börjar lokala ledare nu oroa sig för hur det ska bli när en väldig våg av tidigare legoknektar återvänder. De är rädda att dessa krigserfarna män ska tända en ny gnista i norra Malis krutdurk av slumrande etniska motsättningar.

En officer i Malis armé som Gwin talar med uppskattar att 10.000 maliska tuareger funnits i Khaddafis styrkor.

– Om Khaddafi faller måste de alla ge sig av. Araberna kommer inte att låta dem stanna. När de kommer hit kommer de att slåss, utan tvekan. Jag vet hurdana de är, säger officeren.