Lek cowboy på riktigt

Publicerad 2011-11-27 13:12

Bild 1 av 7
Den perfekta semestern för äventyrslystna hästälskare. Foto: Barbro Larsson
Att få 300 kor att gå åt samma håll är ingen lätt uppgift. Kofösaren Faith har det lite jobbigt. Foto: Barbro Larsson
När vi inte hinner hem till lunch, kommer ranchens kock Fred ut med maten till oss. Foto: Barbro Larsson
Montanas natur liknar Sveriges – fast allt är större! Foto: Barbro Larsson
Hästarna på ranchen är quarterhästar, en ras som är snabb, stark och smart. Foto: Barbro Larsson
En typisk by – som de kallar stad – i vilda västern. Foto: Barbro Larsson
Med siktet inställt på kossorna. Quarterhästarna är explosiva och gillar att valla boskap. Foto: Barbro Larsson
preload icon
  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

En vecka som boskapsvallare är den perfekta semestern för äventyrslystna hästälskare. DN Resor for till USA och testade livet som cowgirl på Montanas prärier.

En vecka som boskapsvallare är den perfekta semestern för äventyrslystna hästälskare. DN Resor for till USA och testade livet som cowgirl på Montanas prärier.

Massan av svarta djurkroppar böljar framför oss i Montanas storslagna landskap. 300 kor ska flyttas till nytt bete och det är vår uppgift att se till att de kommer dit. Flyttningen över den oändliga prärien kommer att ta hela dagen. Tur att vi har både hästar och hundar till hjälp. De är vana vid hårt arbete och vet precis vad som ska göras.

Solen steker, men vi befinner oss på 2.500 meters höjd så värmen blir uthärdlig. Fast lite svettigt under hjälmen är det förstås – det är bara vi fem européer som använder hjälm och ridbyxor, alla amerikaner rider i cowboyhatt och jeans. Hatten är ett måste, både som solskydd och ikon. I vår stuga pryds en hel vägg av cowboyhattar.

Små, lätta moln tumlar runt på himlen ovan ängarna och de snötäckta bergstopparna, luften är klar och ren och kryddas av salvia som växer i stora tofsar överallt. Jag släpper stigbyglarna en stund och låter både ben och tankar vila. Inga mobiler stör, här finns ingen täckning.

De flesta djur i hjorden är kvigor, som beter sig som ystra, fnissiga tonårsflickor. Oops – där sticker en av dem i väg för att dricka ur bäckfåran en bit bort! Jag sätter full fart efter henne och Dundee är med på galoppen trots att han är 21 år gammal. Vi genskjuter kossan och jag ropar högt ”geeeet up!”” på min bästa cowboyengelska. Snart är hon inne i ledet och vår wrangler Vanessa hojtar uppmuntrande ”good job!”

Jag låter Dundee sakta ner och ta en tugga gräs med tillbehör. Det ser förvisso inte särskilt elegant ut med lupiner hängande i mungipan men Dundee har den pondus som hög ålder ger och får ibland vissa friheter, som att ta sig lite snacks.

Wrangler är – utöver ett jeansmärke – också en cowboy, dock med den skillnaden att wranglerns ansvar innefattar ”personalen”, de människor som jobbar med boskapen. En cowboy håller sig till kossorna. Ordet används också som verb: ”who is wrangling today?”.

Vanessa White kommer från England och motsvarar inte alls min föreställning om en cowboy : vacker som en vårdag, pratsam och snabb i repliken. ”18 år, på det 25:e”, som vår värdinna June Voldseth presenterar henne, ”och en suverän ryttare”.

Vi är gäster på Bonanza Creek Ranch i Montana, cirka två timmars bilfärd från Bozeman. Vi känner oss dock mer som familjemedlemmar än som gäster. Alla måltider äts tillsammans i huvudbyggnaden och vi kommer och går som vi vill. Ridningen är inget turistspektakel, vi får riktiga arbetsuppgifter, som på sommaren ofta handlar om boskapsvallning.

Den som kommer hit höst eller vår kan få vara med om flyttningar av hjordar som tar flera dagar, då nätterna tillbringas i tält. Eller att märka djur, ungefär som vid våra renskiljningar. Och så måste hagar och stängsel ses till, saltstenar bäras ut till djuren, dräktiga kor hållas under uppsikt och mycket annat.

På ranchens hemsida står det mycket riktigt att det inte handlar om någon nos-till-svans-ridning och att det krävs ”sadeltid” för att delta. Inga nybörjare alltså. Vilket man förstår när hela gänget dundrar i väg uppför en bergssida bara för nöjes skull. Fort går det och det gäller att kunna hänga med i full galopp.

Sadlarna är tunga. Att ta av och på en westernsadel är ett helt projekt, där allt måste göras i en viss ordning. Fokus ligger på att det ska kännas bra för hästen. Detsamma gäller tränset, som vi inte ens får sätta på själva. Det får inte finnas någon som helst risk för att hästen blir huvudskygg eller får skador i munnen. Wranglern får gå upp i gryningen för att hinna göra i ordning alla hästar. Det känns genant att bara stå och glo medan någon annan gör i ordning min häst. Lådan med borstar och hovkratsar blir räddningen. Så gör jag i alla fall lite nytta.

Hästarna rids med helt lösa tyglar i enhandsfattning (den andra har man för att kasta lasso). Styr gör man genom att lägga tyglarna mot hästens hals och att förflytta tyngdpunkten. Bara när hästen ska stanna eller backa används tyglarna. En häst vars mun blir omilt behandlad tappar sitt ”whoa” – sitt goda humör och samarbetsvilja.

Ranchen har cirka 40 hästar och gästgrupperna består aldrig av fler än 12 personer. Det betyder goda chanser att hitta en häst man trivs med. Första dagen utser wranglern hästarna, men sedan är det bara att säga till om man vill byta. Alla i gruppen har olika riderfarenheter, här finns allt från elitdressyrryttare till banhoppare och ridskoleelever. Och ju bättre man rider, desto roligare har man. Så enkelt är det. Och så svårt.

Rawhide presenteras som en ”kul” häst”. Han är minst sagt pigg och jag börjar undra om jag har fått en halvvild kuse – men han visar sig vara en klok häst. När vi skrittar i bredd över sommarängarna sparar han på energin och rör sig framåt i ganska maklig takt. Jag förstår snart varför. När vi närmar oss korna spetsar han öronen, gnäggar och ökar steglängden. Det går uppför och jag får parera så att det inte går okontrollerat fort. Hela tiden med siktet inställt på kossorna.

Det blir ännu brantare och jag känner hur han häver sig upp och låter alla sina 500 kilo muskler arbeta under mig i en vägvinnande galopp. Våra kamrater är tätt efter och hästarna dansar nu på stället, ivriga att få börja flytta korna. Men Rawhide sticker aldrig i väg utan väntar, om än otåligt, på vad jag ska be honom göra.

Alla hästarna på ranchen är Quarterhästar, världens till antalet största hästras och den mest använda inom westernridning. Hästarna är smidiga och muskulösa med ett lugnt psyke. Rasen har fått sitt namn av att den är världens snabbaste häst på en engelsk kvartsmil.

Genom korsningar och noggrann avel har Quarterhästen utvecklats till ett mellanting mellan arbetshäst och galopphäst. Den är snabb och kan starta nästan explosivt från stillastående till springande. Quarterhästarna besitter dessutom en nästan instinktiv vallningsförmåga, nästan som att de kan ”läsa av” boskap. Det har vi stor nytta av under vår lärotid som cowgirls.

Begreppet ”respekt” är en grundbult för ranchens verksamhet. Respekt först och främst för djuren, men också för dig själv och dina medarbetare – och inte minst för naturen och landskapet. Ranchen producerar sin egen energi med hjälp av solfångare, naturgas och källor i bergen.

Cowboyens uppgifter har gett upphov till roliga tävlingar, som vi får prova på sedan vi tillbringat en eftermiddag på ”ranch-rodeo” som inte är detsamma som vanlig rodeo där ryttaren försöker hålla sig kvar på en vilt bockande häst. I ranch-rodeon deltar duktiga, lokala ryttare, som till exempel tävlar om vem som snabbast fångar och märker eller mjölkar en ko, eller snabbast får in ett visst antal kor ur en flock i en fålla. Det sistnämnda kallas team penning och blir omedelbart vår nya favoritsport. Särskilt då det skandinaviska laget vinner!

Ranch-rodeon inträffar på USA:s nationaldag den 4 juli och varje tävlingsgren inleds med att en pojke rider runt arenan med den amerikanska flaggan vajande, medan publiken står upp med handen på hjärtat och sjunger nationalsången. Lite svårsmält för avpatriotiserade nordbor.

På kvällen bjuder Fred – ranchens kock, munspelsgigant och allt-i-allo – på fyrverkerier från vår terrass. Dessförinnan har vi hunnit träna lassokastning, som dock får avbrytas på grund av en häftig åskskur. Inlandsklimatet är nyckfullt med stora variationer. Första kvällen somnar jag till ljudet av råmande kor – det är mammorna som ropar på sina telningar – och vaknar mitt i natten med skallrande tänder. Temperaturskillnaden mellan natt och dag kan vara 25 grader. Hade inte en tanke på att packa ner flanellpyjamasen.

Tidigt nästa morgon har molnen dragit förbi och lämnat efter sig en skär rulle längs bergets krön. Jag dekorerar vårt hus med buketter av ängsblommor, sorterna är desamma som hemma, men som allt i USA ”biggest in the world”. Amerikanerna är omåttligt stolta över sina vildblommor och vill inte riktigt tro att midsommarblomster och smörblommor växer ända in i våra städer.

Det blir ännu en solig dag och vi skrittar i sakta mak förbi tre sjöar som alla anlades av George Voldseth från Norge och hans hustru Karen – under deras smekmånad! Korna på de här markerna har sannerligen ett behagligt liv med ständig tillgång på beten och friskt vatten. Ranchen har varit i norsk ägo sedan 1873 och under 1970-talet skapade de nuvarande norskättade ägarna David och June Voldseth ”gästranchen” som en del av verksamheten.

Vår grupp på nio gäster hinner lära känna varandra ganska väl och innan veckan är till ända har vi blivit ett sammansvetsat gäng boskapsvallare, som med sina hästar är bra på olika saker. Claus och Erika rider fort, Jeff är fena på att ta sig fram i svår terräng, Josefine känner på sig var hon behövs bäst … Kan man lägga till cowgirl i sitt cv månntro?

Cowgirl är en helt adekvat benämning numera, då många kvinnor och flickor både äger och jobbar på rancher. Från början var kvinnorna få i vilda västern, men de var starka och självständiga och vägrade till exempel att rida med damsadel. Det krävs ingen råstyrka för att rida eller valla och kvinnor är numera helt accepterade i branschen. Montana var faktiskt den första delstat som valde en kvinna till kongressledamot.

Just den här dagen har vi startat särskilt tidigt eftersom den hjord vi ska hämta befinner sig långt bort. Frukost intas längs vägen, där Fred väntar i en dunge med kaffe, pannkakor och frukt. Maten på ranchen är rejäl amerikansk husmanskost: revbensspjäll, köttfärslimpa, potatismos. Köttråvaran är förstås egen produktion och får mig att minnas hur kött egentligen ska smaka.

En kväll bjuds vi på middag i ranchens jaktstuga. Färden dit sker med häst och vagn – och mygg. Som en surrande vägg omger de vårt ekipage och trots att jag som norrbottning är van vid mygg, grips jag nästan av panik. Det kryper överallt, i öron, ögon och näsborrar och till slut ser vi ut som alpfarare, insvepta i jackor och mössor och en filt som tak.

I den timrade stugan väntar skinka och ”nationalrätten” maccaroni & cheese, samt iste. På ranchen gäller ”byob” – buy your own booze. Vi noterar att bara européer gör det. På alla bord tänds ljuslyktor vars lågor håller myggen i schack medan skymningen sakta faller.


Tipsa via e-post
(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Mer från förstasidan

”Är avskräckande.” Regeringen vill utrusta den nya generationen Gripenplan med kryssningsrobotar. 14  6 tweets  8 rekommendationer  0 rekommendationer

Karin-Enstrom-144
Foto:TT
Brollop500
Foto:TT

Bröllopssäsongen stundar. Allt fler lägger allt mer pengar på att gifta sig.

Gränslös glamour. Ingen botten i plånboken när kändisarna säger ja. Så mycket betalade de.

Vad vet du om bröllop? Gör frågesporten!

Brollop144
Foto:TT
Annons:

Hade glömt sin engelska. Arbetade som tennistränare i Uddevalla. 34  0 tweets  34 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!

Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: