Det brittiska valsystemet bygger på att endast den kandidat i en valkrets som får flest röster vinner en plats i parlamentet.
Systemet gynnar just nu regerande Labour. Partiets ”säkra” valkretsar – platser där det är långt större än motkandidaterna – finns ofta på orter med lågt valdeltagande. De behöver med andra ord inte många röster för att säkra många parlamentsplatser.
På 1980-talet var det Tories som gynnades av systemet, men nu måste de vinna med 6–8 procentenheter över Labour för att få fler parlamentsplatser.
Systemets stora förlorare är Liberaldemokraterna. Deras röster är jämnt fördelade, vilket gör att de hamnar på andra plats i många valkretsar. Partiet ser ut att få lika stor eller större andel av rösterna än Labour men kommer att få mindre än hälften så många parlamentsplatser.
Valet hålls i 650 valkretsar. Men det är endast i 100–150 av dessa som valet i själva verket avgörs. Det är marginalvalkretsar där inget parti kan vara säkert på att vinna en parlamentsplats. Lyckas Tories i dessa kretsar kommer partiledaren David Cameron att bli landets nye premiärminister.
Tories kämpar ett tvåfrontskrig i dessa valkretsar – de möter antingen en liberaldemokrat eller en Labourkandidat. Det är därför taktikröstning blir så farligt för Tories. Om Labourväljare strömmar till Liberaldemokraterna i de kretsar där en liberaldemokrat har en chans att vinna över en tory – och det motsatta sker i valkretsar där striden står mellan Labour och Tory – kan Cameron vinna valet, men förlora i parlamentet.