– Vad som helst kan hända, varnade en Benghazi-bo på telefon till TT inför den 17 februari 2011 — den dag som utlysts till Vredens dag av libyska aktivister, i protest mot Khaddafi-diktaturen.

Initiativtagarna hade inspirerats av händelserna i Tunisien och Egypten. I Benghazi byggdes dessutom demonstrationslusten på av att protester mot gripandet av en advokat dagarna innan hade mötts med våld av regimens säkerhetsstyrkor.

Våldet väckte ilska som väckte mer våld — och så var bollen i rullning. Ett drygt halvår senare var regimen störtad, Gaddafi död, liksom tusentals andra, och städer och byar sönderskjutna av inbördeskrig.

Årsdagen kommer främst att uppmärksammas i just Benghazi. På nationell nivå finns däremot inget officiellt firande inplanerat. Libyens nya myndigheter har fullt upp med att skapa lag och ordning och ett fungerande samhälle.

– Det är som Speakers Corner i London. Folk kan till sist tala ut. Men är det någon som lyssnar? säger 62-årige gatuförsäljaren Ibrahim i Tripoli till Reuters.

Mycket av den verkliga makten ligger hos de beväpnade grupper som stred i kriget. Och deras uppträdande får hård kritik.

"För ett år sedan riskerade libyerna livet för att kräva rättvisa. I dag äventyras deras förhoppningar av laglösa beväpnade miliser som utan straff trampar på mänskliga rättigheter", skriver Donatella Rovers från Amnesty International i anslutning till en ny rapport om tortyr och övergrepp i Libyen efter Gaddafis fall.

Val ska hållas i sommar för att avgöra vilken väg Libyen ska ta. Många oroas av osäkerheten, stigande priser och växande islamism.

– Vi förstår att vi måste ha tålamod. Det kommer att ta tid. Hela Libyen måste återuppbyggas, säger Mustafa Ahmad Ali, 48-årig restaurangägare i Misrata till AFP.

– Jag ger mitt land ett år till. Förhoppningsvis kommer saker att förändras. Annars sticker jag, och kommer aldrig tillbaka, säger 32-årige handlaren Munir Younes i Tripoli till Reuters.