Kvinnor spelade en avgörande roll i den libyska revoltens inledning. Men när oppositionen formerar sitt styre finns de knappt representerade. Det väcker oro för att till och med Khaddafitidens blygsamma kvinnliga framsteg ska rullas tillbaka.
Från sin bas i Benghazi bygger Libyens rebeller efter hand upp en allt mer omfattande ledning.
De senaste dagarna har oppositionens nationella råd fått tillskott av flera representanter från södra och västra Libyen, allt för att göra rådet mer representativt för hela landet och för att minska risken för inbördeskrig den dag Muammar Khaddafi faller. Rebellregeringen har fyllts på med nya ministrar, bland andra en utbildnings-, en försvars- och en infrastrukturminister.
Men en grupp saknas nästan helt i rebellstyret, konstaterar New York Times: kvinnorna. Trots att den oppositionella regeringen nästan fördubblats är i dag bara 2 av 40 ministrar kvinnor.
Det är en tämligen undermålig könsfördelning av en motståndsrörelse som inleddes av kvinnor – de kvinnliga släktingarna till män som dödats i ett av Khaddafis fängelser – och det väcker oro för beslutsfattandet i Benghazi.
– I den gamla regimen hade vi ingen röst i vare sig den ekonomiska eller den politiska sektorn. Nu har vi ingen representation i dessa två sektorer, säger den framstående människorättsadvokaten Hana Gallal till New York Times.
Gallal sägs ha varit tilltänkt för posten som utbildningsminister men blev bortvald till förmån för en man.
23-åriga Enas Eldrasy har hoppat av ett jobb i det nationella rådet för att hon blev förflyttad till rutinarbete.
– När revolutionen startade hade kvinnor en stor roll. Nu har den försvunnit. Jag vet inte varför, säger hon.
Andra kvinnor känner mindre oro:
– Jag är inte alls bekymrad, säger Molly Tarhuni, en oberoende analytiker i Benghazi som studerar rebellrörelsen.
– Det här är tillfälligt och övergående Jag tror inte det är rättvist att säga att det som händer nu är en spegling av vad som kommer att hända i framtiden.
Men många kvinnliga aktivister ser jämställdhetsbristen som ett verkligt problem och kräver större inflytande redan nu. I värsta fall kan de framryckningar som gjorts de senaste decennierna gå om intet.
Trots Muammar Khaddafis hårda förtryck mot oliktänkande ryckte kvinnorna fram på vissa fronter. De kunde börja studera på gymnasier och universitet i stort antal. Många blev läkare, advokater och domare, och flera kvinnor fick också höga poster i regeringsadministrationen.