Oroligheterna i Tunisien kommer med största sannolikhet att pågå ett antal veckor till. Att många människor under den senaste veckan har vallfärdat från landsbygden till Tunis för att stödja revolutionen är en viktig del av den process som landet genomgår, menar Inga Brandell, docent i statsvetenskap med inriktning på Nordafrika och Mellanöstern vid Södertörns högskola:

– Det skapar en kontaktyta mellan landets avlägsna och fattiga orter och den lilla politiska eliten i Tunis. Det kan ge oppositionen möjlighet att bygga upp en apparat som saknats tidigare, man har inte haft några partikontor eller partisektioner överhuvudtaget. Det är mycket betydelsefullt för att ett riktigt politiskt liv ska kunna etableras i Tunisien på sikt, säger hon till DN.se.

Bland många tunisier växer nu oron för att det maktvakuum som uppstått efter revolutionen öppnar för en eventuell militärkupp. Men Inga Brandell tror inte det föreligger någon större risk. Tunisiens armé har traditionellt sett aldrig blandat sig in i politiken.

– Armén är förhållandevis liten, med omkring 38.000 militärer, och arméchefen Rachid Ammar är en person med hög dignitet bland folket. Han har tidigare försvarat revolutionen och förklarat att armén försvarar konstitutionen och ordningen i landet, inget annat.

I fredags inledde en speciellt tillsatt kommission sitt arbete med att ta fram förslag på hur den politiska reformen ska genomföras. Antingen kommer presidentvalet, som ska utlysas inom sex månader, att genomföras enligt den nuvarande konstitutionen eller så kommer man att kalla till en ny lagstiftande församling för att ta fram en ny modell.

– Utöver den här processen är det viktigaste steget för att vinna folkets förtroende att man gör sig av med inrikesministern Ahmed Friaa, som tillhör det gamla partiet och är en symbol för en tid då polis och militär sköt skarpt på demonstranter, fortsätter Inga Brandell.

På tisdagen drabbade tusentals människor samman med kravallpolis i Egyptens huvudstad Kairo. Liksom Algeriet och Libyen delar Egypten Tunisiens problem med bland annat hög arbetslöshet bland framför allt unga vuxna.

Men det finns också olikheter. I Algeriet och Egypten finns fler etablerade oppositionella grupper och organisationer som inte är politiskt kontrollerade på samma sätt som i Tunisien. Man har också en mycket mer utvecklad yttrandefrihet. Frågan omvärlden ställer sig är om protesterna i grannländerna kommer att nå samma omfattning som i Tunisien.

– Jag tror att det kommer att vara mer eller mindre fortsatt oroligt i länder som Egypten och Algeriet en tid framöver eftersom de befinner sig i slutskedet av långa regimer. När de gamla presidenterna till slut trillar av är det ofta tillfälligheter som avgör, man kan på förhand inte avgöra vilka personer eller grupper som kommer att ta initiativ till att ta makten, säger Inga Brandell.