Toyotapickupen kränger riskabelt trots att vägen är rak och jämn. På flaket trängs kvinnor, svartklädda och sammanbitna, och barn med bleka smutsstrimmiga ansikten. Vår tolk vinkar in den vinglande lastbilen till vägkanten och vi får en pratstund med passagerarna. De kommer från en och samma släkt i Dara, en stad i Syrien precis på gränsen till Jordanien. De har flytt från den syriska regimens säkerhetsstyrkor som skjuter vilt och urskillningslöst mot civila. Dagen innan har minst trettio människor dödats på Daras gator.
Dara, som med cirka hundra tusen invånare är den största staden i det fattiga och torkdrabbade södra Syrien, var platsen för den första vågen av regimkritiska demonstrationer i mars. Sedan dess har de folkliga protesterna fortsatt – och de har mötts med blodigt våld.
Familjens överhuvud är en grånad mager man som kallar sig Abu Sultan. Så heter han inte på riktigt. Ingen av det dussintal syriska flyktingar som vi träffar i den jordanska gränsstaden Ramtha vågar framträda med namn.
Ingen vill bli fotograferad. Först efter en lång betänketid går Abu Sultan med på att låta sig avbildas bakifrån, så att han inte kan bli identifierad.
Jag har mött flyktingar på tre kontinenter – i Bosnien, i Sri Lanka, i Libyen. Men jag har aldrig stött på en sådan oresonlig fasa som bland de syriska flyktingarna i Jordanien.
– Min bror och mina brorsöner är kvar i Syrien. Om myndigheterna där får se mitt namn och foto i en tidning kommer de att hämnas på mina släktingar. Sådant har skett förr och det kommer att hända igen, säger Abu Sultan.
Två gånger samma vecka slog president Bashar Assads säkerhetsstyrkor till mot det lilla familjejordbruket där Abu Sultan och hans släkt bor, på jakt efter en ung släkting som är aktiv i oppositionen. Familjen såg ingen annan utväg än att fly. Fåren och getterna tvingades de överge. De äger bara kläderna de har på kroppen.
– Vi hoppas kunna hyra ett hus i Ramtha. Vi ska söka jobb i olivplockningen som börjar nu. Våra pengar är nästan slut, säger Abu Sultans son.
Flyktingsituationen längs den jordanska gränsen ser inte ut som i norr, vid Turkiets och Syriens gräns. Här finns inga tältläger och inga FN-kliniker. Syrierna kan ta sig in legalt i Jordanien utan visum, och i de här trakterna har många familjeband tvärs över gränsen. Flera syriska flyktingar har hysts in hos släktingar på den jordanska sidan. Ingen vet riktigt hur många de är – siffror från ett par tusen till upp till 36 000 har nämnts.
– Soldaterna skonar inte ens barnen, säger Abu Sultans sonhustru och visar hur den treårige sonen fått ett slag av en gevärspipa på låret. Men det är inget vi kan dokumentera på bild. Det vägrar kvinnan. Hon vågar inte.
Räddhågsenheten går igen bland de jordanska värdarna. Vi tittar in hos viceguvernören i Ramtha på hans kontor. Han har besök av en förtvivlad syrisk flykting vars familj försvunnit på jordansk mark. Men viceguvernören vill inte bli citerad i tidningen. Vi träffar en man i staden som upplåtit tre rum i sitt hus till flyktingar från Syrien – mannen försäkrar sig flera gånger om att hans namn inte kommer att nämnas i artikeln.
Ramtha och Dara må ligga på varsin sida av den jordansk-syriska gränsen. Men orterna är som tvillingstäder, och handelsutbytet mellan de två städerna är livligt. En stor andel av invånarna lever på gränshandel. Det finns en utbredd rädsla i norra Jordanien för att regimen i Syrien ska stoppa varuflödet.
– Det skulle innebära katastrof. Därför vågar inte jordanierna ta bladet från munnen och fördöma Assads grymheter, säger en av våra sagesmän i Ramtha.
Något har ändå hänt under den senaste veckan. Jordanien ställde sig i söndags bakom Arabförbundets tillfälliga uteslutning av Syrien. Och häromdagen sade den jordanske statschefen, kung Abdullah II:
– Om jag vore i Bashar Assads skor skulle jag avgå.
Det är den hittills hårdaste kritiken som det officiella Jordanien yttrat mot den syriska regimen. Även om den kungavänliga pressen i huvudstaden Amman var noga med att understryka att kungens uttalande ”måste tolkas hypotetiskt”.
I ett fuktigt rum i ett gårdshus i Ramtha sitter en fyrtioårig man från Dara och tittar frånvarande på tv:n som flimrar i ett hörn. Hans hustru ligger bredvid honom, hon är konvalescent efter en operation.
– Kvinnosjukdom, förklarar mannen kortfattat i kvinnans ställe.
I fyra månader har de bott i detta lilla rum tillsammans med sina två söner, åtta och nio år gamla.
– Vi är tacksamma för att vi fått en fristad i Jordanien. Men vi längtar hem. Våra söner kan inte gå i skolan här. Jag fick sätta mig i skuld för min hustrus operation. I Dara var jag grönsaksodlare, men nu har tomaterna och gurkorna förstörts för länge sedan. Hur länge ska det här fortsätta? Det vet bara Gud, säger mannen som mumlar fram sina ord.
Kvällssolen slår in mot den vitkalkade muren utanför den öppna dörren och fotograf Thomas Karlsson frågar försiktigt om han får ta bild på mannens skugga åtminstone. Men han ser förskräckt ut och viftar bestämt avvärjande med handen.