Det låter helt befängt så vi skrattar bort det och tycker att det är en fruktansvärt dåligt ursäkt för att vara sen. Ett tag senare visar det sig att vi har fel... När ryktet börjar sprida sig ordentligt att det faktiskt är bomber som har detonerats försöker vi leta upp första bästa tv. Vi smiter in på en pub och får där reda på genom nyheterna att Russel Square och Kings Cross blivit bombat.
Jag känner att jag bara vill försöka ta mig hem men mina arbetskollgor säger att det kommer att vara omöjligt. Jag lyssnar på dem och väntar
några timmar med att gå hem.
När jag väl beslutar mig för att gå hem blir jag stoppad av polisen och avspärrningar bara några meter från mitt hem. Frustrerad försöker
jag förklara för dem att jag bara bor några meter bort på den här vägen. Det är först när polisen förklarar för mig att bussen faktiskt
exploderade några meter framför mig som jag inser hur allvarligt det är. Jag tror aldrig att jag kommer att glömma polismannen säga till
mig: "I woludn´t wanna walk there anyway if I was you, it´s still bodyparts on the ground."
Trots att livet här i London går vidare helt som vanligt bara ett dygn sedan det skedde är det ändå något som är förändrat. Du kan se det i
blicken på människorna på gatan. Avvaktande, misstänksamma...
Tänk att lyckorus kan övergå till förfäran så fort. Jämför bara löpsedlarna från torsdagen med fredagens. Man tror knappt att det är
sant.
Sandra Holm, London
*****
Det kanske är lite syniskt, men det känns som en lättnad i luften. Till slut hände det som många gått och väntat på så länge. Det har alltid legat under ytan att det kommer att ske till slut och oundvikligen ett terrordåd i city Polischefer och andra har alltid upprepat att det är inte en fråga om utan när.
Utan att på något sätt förminska det fullständigt meningslösa och fruktansvärda som har skett - det kunde ha varit mycket värre. Förutsatt att detta var slutet och inte början förstås.
I dag känner jag en gemenskap och en beslutsamhet bland alla mångkulturella londonbor som är fantastisk: här kan ingen komma och försöka bryta ned och ändra på dagligt liv eller flytta på värderingar. Vi står starkt och mer enade än tidigare.
Magnus
*****
Jag känner verkligen att alla vill fortsätta som vanligt och ingen på mitt jobb verkar ha stannat hemma. Det var lite folk på London Bridge i morse, men människor verkar så beslutsamma att ta sig fram till jobbet ändå.
Jag såg förvirrade människor som försökte ta reda på hur de skulle kunna åka med buss i stället för tunnelbana och det var en mycket större andel cyklister på vägarna. Det känns verkligen konstigt att sitta på jobbet som vanligt, man skulle vilja göra något.
Men samtidigt så vill jag bara fortsätta som vanligt, vill inte ge dem rätt och hålla mig inne och vara rädd, jag ska gå och träna i morgon som vanligt och göra vad jag brukar göra. De ska inte få rätt genom att göra oss rädda och jag känner mig stolt över alla som bara jobbar vidare.
I går kväll när jag åkte hem så spöregande det och var mycket kallt och det gick horder av människor genom stan, alla lika beslutsamma att ta sig hem hur långt det än var och det var en stor känsla att se det. Jag hoppas bara att det har inte kommer att drabba alla de olika nationaliter som bor i den här staden och som gör den så underbar. Vad det än är för människor som har gjort det här så har det inget att göra med det riktiga islam utan bara fantatism och det har inget att göra med hur mycket invandring det finns som jag läst på tidningssidor i Sverige.
Jag är invandrare i England och det som drabbar mig drabbar alla lika mycket. Jag hoppas något bra kan komma ur det här och att det enar i stället for att segregera.
Ida
*****
Lugnet och tystnaden ligger över London nu på morgonen. Färre människor än vanligt är på väg till jobbet (vi har uppmannats att fortsätta leva som vanligt, men att undvika centrala London om möjligt). Människor rör sig raskare än vanligt - alla gick uppför rulltrappan - men det är ingen panik.
Tidningarna med bilder från gårdagen låg kvar i knäet på de flesta. Ingen pratade i telefon, utan satt tysta, djupt försjunkna i tankarna. De vanliga meddelandena om att inte lämna kvar personliga tillhörigheter och att vara uppmärksam på till synes övergivna paket och väskor rullade tätare än vanligt.
Så fort något upptäcks utryms stationer och andra lokaler - Euston tågstation utrymdes för någon timme sedan för att åter släppa in människor efter en kvart. Inga risker tas.
Tunnelbana, pendeltåg och bussar har börjat gå igen, om än med störningar. Den allmänna känslan är att vi ska fortsätta att använda kollektivtrafiken som vanligt, men visst känner många obehag i dag. DLR-tåget jag åkte i går kväll omdirgerades hastigt efter att Canary Wharf stängts helt igen.
Alla satt som på nålar, men vi är tvungna att fortsätta leva våra liv som vanligt. Säkerheten har trappats upp ordentligt och polisens närvaro är fortfarande mycket synlig. Kring Westminster finns tungt beväpnad polis och militär och helikoptrar övervakar från himlen.
De som använde Themsens båtar i går fick genomgå omfattande säkerhetskontroller - bombhundar var på plats, väskor genomsöktes och skor fick tas av. Vissa delar av centrala London låg öde, medan andra områden hade en strid ström av människor gåendes hem. Även om Londons kyrkor var öppna, samlades många på pubarna längs vägen - både för att få en paus och för att få en chans att prata om det som hänt.
Även om vi var förberedda på att något skulle hända (och tunnelbanan var det troligaste målet), så är det något helt annat att faktiskt vara med om det.
Spekulationerna är många: Vem eller vilka ligger bakom detta? Hur gick det till? Kommer det hända igen? Var det en självmordsbombare på bussen? Hur skyddar vi oss mot att det händer igen? Svaren på vissa frågor kommer förhoppningsvis med tiden. Vad det gäller hur man skyddar sig så är nog svaret att det inte går. Man kan bara försöka göra det så svårt som möjligt och ha bästa möjliga beredskap för att handskas med konsekvenserna. Sjukvård, polis, militär och räddningtjänst har gjort en otrolig insats och de planer man har haft har fungerat.
Bussar, taxibilar och helikopterambulanser har transporterat skadade till sjukhus och tagit med läkare och utrustning åt andra hållet. Frivilliga har kommit in från gatan för att ge blod. Sjukhusen runt om i landet har tömt sina förråd för att hjälpa sina kollegor i London.
Solidariten och gemenskapen är slående. Chocken och rädslan kommer att ta tid att komma över, men budskapet är klart och tydligt: vi överlevde Blitzen, IRA och diverse andra grymheter och vi kommer att överleva detta. Vi ska inte låta några få illvilliga själar få ändra på det vi håller heligt. Winston Churchills ord från 1941 citeras ofta:
Never give in. Never. Never. Never.
Therese
*****
Jag sitter nu på jobbet i västra London en dag efter de hemska attentaten och alla på min arbetsplats har lyckats att ta sig hit idag. Det finns en övertygelse och ett mod hos människorna i denna stad som jag inte tror finns någon annanstans. I går var gatorna fyllda med människor och alla visade enorm solidaritet och medmänsklighet mot varandra. Alla som bodde i närliggande områden erbjöd sängplatser åt kollegor och andra som eventuellt inte kunde komma hem. Folk var oerhört lugna och samlade.
Trots det obeskrivligt otäcka som hände igår är vi alla eniga om en sak: terroristerna skall inte lyckas sätta skräck i oss, våra liv kommer att fortsätta som vanligt. Om det är splittring de skyldiga vill uppnå har de misslyckats totalt. Londonborna är mer enade än någonsin.
M
*****
Hej!
Jag är svensk, 31, och har bott i London i 10 år. I morse reste jag i rusningstrafik med tunnelbana från sydvästra London där jag bor in till Green Park mitt i centrala London. På tunnelbanan (Northern Line och Victoria Line) var det helt dött jämfört med den enorma trängsel som det brukar vara en vanlig vardagsmorgon.
Många som läste tidningen satt med tårar i ögonen när de såg de hemska bilderna på blodiga, skadade människor från i går. Britter, som stereotypt är dåliga på att visa sina känslor, är öppet rörda av det öde deras medmänniskor gått till mötes.
Många på mitt jobb har stannat hemma i dag, men vi som är här är fast beslutna att inte låta gårdagens händelse få ta överhanden, en attityd som jag tror vi delar med majoriteten av Londons befolkning. Att stanna hemma från jobbet bara för att det är besvärligt att komma in till stan upplevs som fegt.
Till svenskar som nu kanske är rädda för att resa till London vill jag ge samma budskap. Låt inte terroristerna vinna genom att avstå från att resa hit. Detta är fortfarande en underbar stad som just nu behover omvärldens stod.
Med vänlig hälsning,
Viveka Alvestrand
*****
Det är de små sakerna som gör att gårdagens hemskheter får en mänsklig sida - affärer höll öppet och delade ut vatten till folk som var tvungna att promenera hem, folk log och nickade mot varandra på ett sätt som jag aldrig upplevt under de sju år jag bott i London, lunchställen delade med sig av sina smörgåsförråd till de som var på vandrande fot, folk tutade åt bussar när de väl kom i gång igen framåt eftermiddagen.
I morse tutade och vinkade folk åt polis- och ambulanspersonal på väg runt om i staden. Den överhängande känslan är att hela staden är enad, på ett sätt som jag aldrig känt förut, och man tar hand om varandra.
Och även om folk har blivit avrådda från att åka in till centrala London om det inte är absolut nödvändigt i dag verkar många "ge fingret" åt terroristerna och kämpar på - sätter sig på bussar och tunnelbana så har ett dygn efteråt, och många menar att de som stannat hemma ger efter för de veklingar som orsakat dessa ofattbara terrordåd.
Anna Lagerkvist, Soho, centrala London