Makten suddar bland Stalins brott

Publicerat 2009-10-24 10:45

Foto: Sipa / Scanpix Fångar i ett ryskt arbetsläger i Solovetski under Gulag-tiden.

Tidningar stäms, journalister tvingas under jorden och historiker riskerar åtal. I dagens Ryssland blåser det återigen snålt kring dem som granskar Stalin-tidens brott och terror.

Skriv ut Tipsa Textstorlek

0 kommentarer
0 Bloggar

Bakgrund: Stalins terror

Josef Stalin, född 1878, blev generalsekreterare i det sovjetiska kommunistpartiet 1922. Efter Vladimir Lenins död två år senare manövrerade han sig snabbt fram till den yttersta makten. Från 1927 styrde Stalin i praktiken enväldigt fram till sin död 1953.

Fångläger och förföljelse av oliktänkande förekom redan från starten i Sovjetunionen. Stalin har också kommit att förknippas med en lång rad andra övergrepp mot det egna folket:

Holodomor 1932-33: den framtvingade hungersnöd under kollektiviseringen av jordbruket som krävde miljontals offer, främst i Ukraina.

Skåderättegångarna 1935-37: ett antal skenbart rättsenliga åtal mot höga partiföreträdare som en följd av mordet på Leningrads partichef Sergej Kirov 1934.

Den stora terrorn 1937-38: massutrensningar i bland annat kommunistpartiet och armén.

Annekteringen av östra Polen och Baltikum 1939-41: avrättningar och deportationer efter den sovjetiska frammarschen västerut, vid andra världskrigets inledning.

Folkdeportationerna 1943-45: tvångsförflyttning till Centralasien av flera hela folkslag, däribland tjetjenerna, efter att dessa anklagats för samröre med Nazityskland.

Läkarkomplotten 1953: en grupp judiska läkare anklagades för spioneri och mord på partiledare. Antas ha planerats som en förevändning för att inleda massförföljelse av judar, som dock avbröts med anledning av Stalins död.

Fakta: Gulag

Gulag är egentligen en förkortning för Överstyrelsen för lägren, den myndighet som instiftades 1934 för att administrera de sovjetiska fång- och arbetslägren.

De första lägren öppnades bara några månader efter bolsjevikernas maktövertagande 1917. Fram till Josef Stalins död 1953 beräknas upp mot 30 miljoner människor ha passerat genom lägren. Därefter minskade antalet fångar och förhållandena blev bättre. Ända in på 1980-talet fanns dock uppskattningsvis omkring 10 000 politiska fångar i sovjetiska läger.

De mest ökända lägren låg på Solovetskijöarna i Vita havet, kring Vorkuta och Norilsk vid ishavskusten, längs Kolyma-floden i nordöstligaste Sibirien och kring staden Perm vid Uralbergen.

När historikern Michail Suprun stoppades av polisen i mitten av september förväntade han sig inte att bli förhörd om sin forskning om hur etniska tyskar skickades till Gulag-lägren under Josef Stalins tid vid makten.

Men så blev det.

Och nu anklagas han för att olagligen sprida och publicera känsligt personligt material.

Absurt och nonsens, tycker Suprun själv — som tillfälligt greps och har fått sitt hem genomsökt och sitt arkiv beslagtaget.

- Allt har förts bort. Allt jag har jobbat med under de senaste tio åren fanns i min dator och på mina hårddiskar, berättade han nyligen för nyhetsbyrån AFP.

Utöver Suprun har anklagelser riktats mot Aleksandr Dudarev, chef för polisarkivet i Archangelsk i norra Ryssland.

"Enligt utredningen har Suprun tillsammans med Dudarev samlat information om 5 000 deporterade. . . och deras anhörigas privatliv, utan deras tillstånd" och därmed "gjort intrång i deras grundlagsfästa rätt till ett skyddat privatliv" förklarade Svetlana Tarnajeva, taleskvinna för utredarna i Archangelsk i ett skriftligt uttalande till AFP.

Men myndigheternas påstående att anhöriga velat stoppa Supruns planerade minnesbok om deportationernas offer tror inte Dudarev på.

- I mitt arbete har jag ofta varit i kontakt med drabbade och deras släktingar. Och jag vet att tvärtom så brukar de ta illa upp om vi inte hittar något om deras familjer. Det som händer just nu är nonsens, säger han till ryska Radio Liberty.

Att anhöriga och drabbade talar tyst om vad som hänt var betydligt vanligare förr, när Sovjetunionen fortfarande existerade.

I brittiske historikern Orlando Figes bok De som viskade — som kommer på svenska i dagarna — vittnar otaliga gamla sovjetmedborgare om hur de aldrig vågade berätta för varken äkta hälfter eller barn om vad de och deras familjer hade utsatts för, i skräck för att sovjetmakten skulle slå till mot dem på nytt.

Figes är nu en av dem som oroas över tillslaget mot Suprun och kallar det för en "putinistisk kampanj mot yttrandefrihet och fri historisk forskning".

- Det här är potentiellt väldigt allvarligt, om det betyder att regimen tänker slå ned på insamlandet av personlig information om Stalins terror, säger Figes till The Guardian.

Trots alla avslöjanden om avrättningar, fångläger och terror så ser många ryssar fortfarande positivt på Josef Stalin, framför allt på grund av hans roll som ledare under andra världskriget.

I Ryssland har kriget en närmast kultartad ställning där de enorma uppoffringarna gång på gång betonas och där all kritik mot den sovjetiska insatsen är oerhört känslig.

På sistone har exempelvis journalisten Aleksandr Podrabinek tvingats under jorden av de ilskna protester som följde på att han kritiserade landets krigsveteraner — även om hans kritik inte alls gällde krigsinsatsen utan bara det faktum att många veteraner också var delaktiga i att bevara Sovjetmakten.

Stalins sonson Jevgenij Dzjugasjvili har därtill försökt stämma oppositionstidningen Novaja Gazeta för en artikel om Stalins dödsdomar och i måndags meddelade en nyinstiftad kommunistisk ungdomsrörelse att de tänker kräva 27 biljoner euro — en miljon för varje sovjetiskt offer i kriget — av den europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen OSSE för deras resolution från i somras där stalinism jämfördes med nazism.

- Vi kräver en miljon euro (per person) för den förolämpning som riktats mot var och en av dem, sade kommunistiske parlamentsledamoten Aleksej Kornienko till tidningen Kommersant.

Oppositionella och människorättsorganisationer oroas över att dagens ryska ledare är så måna om att skildra sitt land i så ljus dager som möjligt så att de gamla övergreppen därför sopas tillbaka under mattan.

- I arbetet med de drabbade tyskarnas historia skildras under vilka förhållanden de levde och hur de dog på vägen till lägren och av svält och sjukdomar. Kanske är det så att någon inte vill att den historien ska skrivas, säger Tatiana Kosinova från människorättsorganisation Memorial till Radio Liberty.

- I vårt system är det inte lätt att vara optimist, säger Aleksandr Dudarev.

Wiktor Nummelin/TT