Så sent som i fjol arbetade Monica Oswaldsson med krisstöd för utsatta mammor och pappor i slummen i Port-au-Prince. När jordbävningen drabbade landet fattade hon beslutet att återvända och fem dagar efter katastrofen stod hon åter på haitisk mark.

Även nu är krisstöd det primära. Det är ett arbete som inte alltid är vad det verkar; för många haitier handlar det först och främst om att förstå vad de varit med om.

– Jag och det haitiska psykosociala teamet informerar om vad en jordbävning är. Många tror att det är Guds straff och blir fruktansvärt rädda vid efterskalven som kom ett par gånger om dagen i början.

Viktigt för de drabbade är också kunskapen om vilka reaktioner de har att vänta och hur de lättast går tillväga för att hantera sina upplevelser.

– Vi stöttar människor som har förlorat sina närmaste. Eller till exempel inför större kirurgiska ingrepp eftersom det finns patienter som är rädda för amputationer och nekar operation. Min uppgift är att utbilda, handleda, chefa och jobba med patienter vid sidan av teamet.

Vilka är dina främsta intryck från de första dagarna i Haiti?

– Att det var så tomt. Port-au-Prince ar en väldigt levande stad med massor av människor, trafikstockningar, färgglada hus och hög musik. När jag kom in i staden kändes den öde; inga bilar, väldigt lite människor och alldeles för tyst. Och alla dessa grushögar efter hus, där folk försökte gräva fram det som kvar av deras liv.

– Jag hade två sjukhus i början: i Cité Soleil och i Martissant. Det låg patienter tätt i rader på gården, fler kom ständigt in och personalen sprang mellan dem och räckte ändå inte till. Fruktansvärda skador och en hög ljudnivå. Nu är det mycket lugnare. Vårt logistiska team har gjort ett fantastiskt jobb med att bygga och få ordning. Och inflödet av patienter har minskat.

Varför gör du det här?

– För att det känns rätt. Jag har svårt att sitta vid sidan om när jag ser att jag kan göra något.

Vad har varit värst?

– Att se svårt skadade barn och inte kunna ge dem smärtlindring eller operera, utan bara prata med dem. Jag har aldrig velat vara läkare så mycket som under de första dagarna i Port-au-Prince.

Vilka ljuspunkter ser du?

– Det finns en stor solidaritet bland våra patienter; de hjälps åt, de pratar om vad de har varit om. Vi hade en liten pojke på fyra fem år på intensiven som var ensam. Mamman till hans grannpatient tog hand om honom i fem dagar tills hans mamma kom. Det är också en stark sammanhållning inom personalen som har förlorat lika mycket som sina patienter, det är fantastiskt hur de stöttar varandra. Och dessutom tar de hand om alla patienterna. De flesta har jobbat långa pass varje dag sen katastrofen, många vill inte gå hem när passet är over.

Hur gör du för att orka?

– Jag tar vara på de bra saker som händer. När vi räddar livet på någon, när vi pratar med en rädd patient och hon förstår att om hon inte blir opererad så riskerar hon att dö och därför går med på att opereras, när vi hittar föräldern till ett barn, lättnaden i en grupp patienter när de märker att andra har känt samma saker som de och de delar sina upplevelser.

– Tanken på att vi är här för att rädda liv och faktiskt gör det stärker mig också.
Om det hänt något särskilt sa öser jag ur mig mina känslor hos någon jag känner här. Annars hinner man inte så mycket mer än att äta och sova.

Vad krävs enligt dig för att Haiti ska bli ett fungerande samhälle?

– Jag jobbar som psykolog på ett sjukhus med att hjälpa människor och den frågan är alldeles for stor för mig. Mycket är nog det enda svar jag kan ge.

Vad gör du helst en dag hemma i Sverige?

– Är ute i skogen med en termos och ostmacka eller bakar trolldeg med mina systerbarn.

Läs Monika Oswaldssons Haitiblogg här.