Frankrike är annorlunda, det märker vi när metoden att ge eftertryck åt krav genom att låsa in chefer nu plötsligt sprider sig som en mindre löpeld över det franska nedläggningslandskapet.

De franska fackföreningarna är faktiskt ganska svaga. Men i gengäld finns ”den sociala explosionen”, det plötsliga utbrottet av uppdämt missnöje från arbetare eller studenter eller bönder som nästan alltid får allmänhetens sympati i ett land där toleransen är stor för folk som i stridens hetta bränner och välter saker.

Att låsa in chefer är ett sätt att handfast förbättra styrkeförhållandena för de anställda i ett läge där de upplever att ”traditionella metoder” som förhandlingar, strejker och demonstrationer inte gör någon nytta, förklarade en sociolog i Le Monde häromdagen.

Det är då jag plötsligt minns min märkliga lunch med två lokala stålföretagschefer i en rosarappad företagsvilla i den franska stålorten Longwy nära gränsen till Luxemburg för 26 år sedan under en reportageresa genom Europas krisdrabbade ståldistrikt.

Det märkliga med den lunchen var att de båda cheferna hela tiden kom med galghumoristiska skämt om hur maktlösa de var. Longwy, och särskilt stålfacken där, vimlade av kommunister och anarkister av alla schatteringar, och det var de som bestämde, förklarade mina värdar. ”Tänk om en amerikansk chef skulle komma hit och se hur vi har det, han skulle inte tro sina ögon”, fnissade en av dem.

Sådana var de lokala styrkeförhållandena mellan anställda och företag i Longwy 1983.

Då hade den lilla stålorten varit skådeplats för en av de mest dramatiska och spektakulära bataljer om jobben som någonsin förts i efterkrigstidens Europa. I protest mot det statsägda stålbolagets nedskärningsplaner hade de anställda och deras fackföreningar tagit till nya metoder. De ockuperade polisstationer, direktörskontor och tv-stationer. De startade en piratradiokanal (allt utom det statliga radiomonopolet var olagligt på den tiden) och gjorde egna tv-sändningar. Och de hade hela Longwy bakom sig, till och med när arga, unga arbetare vräkte ut företagsvillans flygel genom fönstret. Militanta aktioner varvades med massdemonstrationer med folkdräktsklädda barn i täten.

När jag besökte Longwy 1983 dånade och glödde fortfarande masugnarna i staden. Jag mötte de lokala facken, som fortfarande var så starka att de kunde ta in en journalist i verket utan att fråga om lov. De var stolta, solidariska och brann för sin sak. Men kulmen i kampen hade redan passerats, och det märktes att de började bli modfällda. De hade röstat på François Mitterrand 1981, och han hade lovat rädda jobben. Men de började redan ana vart det var på väg.

Tio år senare passerade jag på nytt Longwy, den här gången på väg hem till Bryssel med barnen i bilen efter en resa till Eurodisney. Då gick en avhyvlad, svartbränd brandgata genom dalgången mitt i staden där järnverken en gång legat.

Den kampen om jobben förlorade löntagarna till sist. Nu är det president Nicolas Sarkozy som lovar att rädda jobben när han mitt i G 20-uppståndelsen i London tar sig tid att hälsa facken bakom senaste direktörsinlåsningen att han har förstått deras budskap.