Märklig stillhet inför Turkiets ödesval

Även om debatten stundtals är hätsk säger flera jag talar med att den politiska temperaturen är lägre än i tidigare valrörelser.

För bara några månader sedan kokade Turkiet av politiska känslor, och skälet var ett försök av premiärministern Recep Tayyip Erdogan, vars islamrotade parti AKP har egen majoritet i parlamentet, att få sin utrikesminister Abdullah Gül vald till ny president.

Förslaget möttes av ett ramaskri från det sekulära etablissemanget med militärledningen i spetsen, eftersom de anser Gül vara en "dold islamist" - där det främsta beviset är att hans hustru bär traditionell islamisk huvudduk (ett plagg som är bannlyst på statliga inrättningar).

Det gick så långt som att militärledningen publicerade en varning mot Gül på sin webbsida - ett tilltag som raskt döptes till "e-kuppen".

Författningsdomstolen, som betraktas som den sekulära statens yttersta värn, såg till att parlamentets omröstning ogiltigförklarades.

Erdogan svarade med att utlysa nyval. Med det hoppas han få en klarare kvalificerad majoritet (mer än två tredjedelar) så att ett beslut i avgörande frågor inte kan stoppas med formella argument.

Att döma av flera opinionsundersökningar har AKP goda chanser att lyckas med det. Att partiet ökar sin väljarandel står ganska klart - från nuvarande 34 procent till omkring 40 procent.

Men det som kommer att avgöra det nya parlamentets - och därmed regeringens - utseende är hur det går för de extremt nationalistiska och sekulära oppositionspartierna CHP och MHP.

Där blir den avgörande frågan om ett av dem eller de båda klarar 10-procentspärren. Lyckas de kan de blockera en renodlad AKP-regering.

Det borde vara spännande nog. Men varför tycks då känslorna vara så dämpade inför den 22 juli?

Partierna har försökt sig på typiska utspel de senaste dagarna, som mest tycks riktas till de redan övertygade.

Erdogan sade på tisdagen att han lämnar politiken om han inte får bilda egen regering igen.

Och MHP:s ledare Devlet Bahceli krävde nyligen i parlementet att Abdullah Öcalan, den sedan 1999 inspärrade ledaren för det kurdiska arbetarpartiet PKK, måste hängas (trots att Turkiet har avskaffat dödsstraffet).

Varför gör då de stridande partierna inte mer väsen av sig några dagar före det val som har stämplats som det viktigaste på flera årtionden?

- Kanske är för att de flesta väljare redan har bestämt sig, säger Yusuf Kanli, en ledande kolumnist i den engelskspråkiga tidningen Turkish Daily News.

Valdeltagandet väntas bli mycket högt och Kanli tror att det blir en koalition efter valet, men vilka dess beständsdelar blir avgörs av mandatfördelningen.

- Den 22 juli är inte slutet, utan en ny start. Det är först därefter som alla de avgörande frågorna kan avgöras: hur ska presidenten väljas, vilka Turkiets relationer ska vara till USA och EU, och hur PKK-problemet ska hanteras, säger Yusuf Kanli.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut