Masao Okawa är fiskare i femte generationen och släkten har bott på samma ställe i över hundra år.
– I två nätter var han ute till sjöss. I morse kom han tillbaka, säger frun Kumiko Okawa lättat när vi träffar henne utanför bostaden, som till stor del vattenfylldes av den tre meter höga tsunamin.
Utanför knuten står flera båtar som kastats upp av vattnets krafter. Barn, släktingar och grannar har samlats för att hjälpa Kumiko Okawa att rensa hemmet från lera. På piren i hamnen står Masao Okawa och reder ut fisknät.
– Allt gick väldigt snabbt. Efter jordbävningen skyndade jag ned till båten eftersom jag ville få ut den på djupare vatten. Annars kunde det ha gått för mig som för ägaren till den båten, säger han och pekar mot ett av skroven som sköljts upp på asfalten.
Mindre än tio minuter efter skalvet styrde Masao Okawa fiskebåten ut förbi piren och det grunda vattnet. En knapp sjömil ut lade han sig att invänta tsunamin som han misstänkte skulle komma.
– Jag kände vågen och den fick båten att kränga, men den var inte så svår ändå eftersom vattnet är djupt där, beskriver han.
Ensam i båten satte han sedan kurs mot öppet hav. Med alla efterskalv förstod han att det fanns risk för fler flodvågor. När det mörknade första kvällen hade Masao Okawa ingen aning om hur resten av familjen hade klarat sig.
– Jag tänkte på dem hela tiden, säger han.
Och familjen hade tankarna hos honom. Sent på kvällen efter jordbävningen lyckades han få kontakt med sin fru, som berättade att alla befann sig i säkerhet hos hennes syster som bor uppe på ett berg. Men att vatten hade trängt en meter upp i deras hus.
– Jag är glad att alla lever. Däremot fick jag en chock när jag såg huset i morse, säger fiskaren.
Kumiko Okawa vet inte var hon ska börja rensa upp i det ödelagda hemmet. Och i likhet med Oarais övriga invånare känner hon redan av den stora vattenbristen. Vattenköer uppstår överallt där militären dyker upp med tankbilar eller där stadens tjänstemän ställt sig att hälla upp vatten ur stora dunkar till invånare, som kommer gående med tekannor, riskokare och behållare.
– Tidigare har jag alltid använt hur mycket vatten jag vill, men nu behandlar jag det som en dyrbar vara, konstaterar Kumiko Okawa.
I hela området råder även matbrist. De flesta livsmedelsbutiker är stängda. De som håller öppet har fått order att ransonera varorna. Högst fem paket snabbnudlar per person, bara små tilldelningar av övriga varor.
Vid bensinstationer ringlar långa köer, både av bilar och invånare som kommit till fots med dunkar i händerna. Ingen tillåts tanka för mer än 3.000 yen, drygt 200 kronor, vilket ger ungefär 20 liter bensin.
Naoya Tamura, en ung man, konstaterar att det finns de som tränger sig i köerna, men de måste i så fall utgöra ett fåtal. Överallt syns framför allt invånare som disciplinerat väntar på sin tur. Överallt denna ordning och detta lugn som tycks vara det sätt invånarna i Oarai känner för att handskas med den svåra situationen.
När arbetare i en gränd till slut lyckas baxa en stor gatsten på rätt plats igen, utbryter ett glatt jubel.
I lokala tidningar rapporteras att 16 invånare dött i regionen där Oarai ligger. I staden Mito rasade husfasader ned på rader av parkerade bilar. Utanför en järnvägsstation, vittnar en man, såg det ut som om bilarna körde av sig själva när skalvet kom.
Längre norrut längs Japans östkust är situationen mycket värre. Den delen av landet är fortfarande till stor del isolerad från övriga nationen. Tv-bilder från helikoptrar därifrån flimrar förbi i japanska hushåll. Däremot är hela omfattningen av katastrofen ännu okänd.
– Här i Oarai har vi aldrig upplevt något liknande. För femtio år sedan hade vi en mindre tsunami efter en jordbävning i Chile, men den här var tio gånger värre, jämför Masao Okawa, fiskaren som räddade sin båt.
Andra fiskare som inte hann rädda sina båtar beskriver hur hela hamnbassängen tömdes på vatten minuterna innan den tre meter höga flodvågen drog in.
– Hela bottnen syntes, säger en man. Här som det brukar vara fyra meter djupt.