Det blir knäpptyst i sal 828 vid Oslo tingsrätt när domare Torkjel Nesheim ber om att den häktade ska föras in. Efter 16 veckor i total isolering, som bara brutits av tidigare häktningsförhandlingar, står han till slut framför oss – en välklädd och vältalig massmördare. Det här är första gången efter de 77 morden i Oslo och på Utøya i juli som gärningsmannen Anders Behring Breivik står öga mot öga med offrens anhöriga och överlevande.
Möjligen är flinet på hans läppar en blandning av nervositet och självsäkerhet. När han börjar tala flyter orden lätt. Han kommer inte med några ursäkter och visar inga tecken på ånger.
Det försvar för sina handlingar som han vill förmedla till omvärlden är det vi hört tidigare, men han kommer också med en omyndighetsförklaring av domaren och det norska rättssystemet.
– Jag är riddare och kommendör i den norska motståndsrörelsen. Jag har invändningar kring din opartiskhet. Du har mandat från dem som stöder multikulturalismen. Det är en hatideologi som stöder dekonstruktionen av det norska samhället, säger Breivik innan han avbryts av Nesheim, som ber honom att bara svara på frågan om han anser sig skyldig.
– Jag erkänner handlingar, men inte ”straffskuld”, säger Breivik och menar att han inte bör dömas för de 77 morden och för att ha skadat ytterligare 90 människor.
Den 32-årige huvudpersonen är klädd i svart kostym, vit skjorta och ljusblå slips. Han har låtit odla en tunn skepparkrans. Han har inga hand- eller fotbojor, som det ryktats om på förhand. Han ser blek ut och är lite smalare i ansiktet än på de bilder som figurerat. Han erkänner att isoleringen frestar på.
När Breivik börjar en ny utläggning om al-Qaidafångar och förhörsmetoder avbryter domaren honom på nytt och han får heller inte tillåtelse att hålla ett anförande på fem minuter till offrens anhöriga och till de överlevande, som sitter på andra sidan salen.
En av dem är 18-årige Herman Heggertveit. Senast han såg Anders Behring Breivik var den 22 juli på Utøya. I slutet av massakern kom massmördaren, som var utklädd till polis, fram till Heggertveit och hans kamrater och ställde en fråga.
– Han sade: ”Har ni sett gärningsmannen?” Och jag svarade ja, för att försöka få honom att tro vi verkligen trodde att han var polis. Men sedan började han att skjuta på oss, berättar Heggertveit.
Han kommer från Tønsberg, är med i Arbeiderpartiets ungdomsförbund (AUF) och säger att hjärtat bankade och att han var mycket nervös när Breivik kom in i salen, men att han lugnade ned sig ju längre förhandlingen led.
– Man har byggt upp honom som en stor, mordisk figur. Genom att se honom insåg jag hur patetisk han är, säger Heggertveit.
Till skillnad mot flera andra av de överlevande tycker Heggertveit att Breivik borde ha tillåtits att ge en förklaring till sina handlingar.
– Jag har respekt för vad andra tycker, men jag tror att alla har förmågan att se igenom hans argument och avslöja honom. Det är lätt att vi bygger upp honom till något han inte är, säger Heggertveit.
Hans får medhåll av AUF-kollegan från Oslo, Bjørn Ihler, som också tycker att det var skönt att få se Breivik.
– Det var gott att se att han inte längre har den makt han hade över mig då, säger Ihler och tänker på de fasansfulla timmarna den 22 juli.
Efter en dryg halvtimme avslutas förhandlingen. Breivik sitter kvar i sin stol i flera minuter innan han till slut försvinner ut genom en sidodörr. Det kan tolkas som ännu en markering av att han inte har så mycket emot att befinna sig i denna situation.
Strax efteråt meddelar domare Nesheim att Breivik omhäktas i ytterligare tolv veckor, men att restriktionerna i fängelset lättas något, vilket bland annat betyder att han får ta emot besök. Men Anders Behring Breivik vill enligt sina advokater inte ha besök, inte ens av sin familj. Det, har han förklarat, skulle avleda hans koncentration från det som han fortfarande ser som ett uppdrag.