Under Fidel Castro har Kuba, en geopolitisk tredjerangsnation, spelat på världspolitikens stora scen. Alla känner till honom, men bara experterna vet namnen på hans föregångare.
Det var förstås inte bara Fidels politiska väderkorn och utstrålning som banade väg för honom internationellt. Det kalla krigets unika omständigheter, som han utnyttjade mästerligt, var en förutsättning. Men ändå det är svårt att tänka sig någon annan prestera vad han gjorde på de villkoren.
Han förvandlade en borgerlig, demokratisk revolution till ett kommunistiskt enpartisystem; han gick två gånger segrande ur väpnade kriser med USA och han utverkade världshistoriens fetaste bistånd 46 miljarder dollar om året från världshistoriens snålaste stormakt, Sovjetunionen.
Ännu mer anmärkningsvärt än hans handlag med stormakterna var hans makt över sinnen och själar i länder när och fjärran. Trots ofrihet, felslagna ekonomiska reformer och kronisk brist i världens bördigaste land tedde sig hans regim i ett förklarat skimmer för borgerliga intellektuella i Europa och för miljoner latinamerikaner.
Och så den stora gåtan: Var denne kommunistiske ikon verkligen kommunist eller anammade han läran för sina egna syften? Det fanns endast två kommunister bland de ledande revolutionärerna, Fidels bror Raúl och Che Guevara. Alla de andra, inklusive Fidel, strävade mot ett flerpartisystem.
Under revolutionsåret 1959 ansattes Fidel omgående av sina vapenbröder med krav på fria val. Revolutionen hade ju inletts 1952, efter att militärerna gripit makten strax före de allmänna valen. Castros motståndsrörelse var ett medelklassprojekt som bojkottades av kommunisterna. Så sent som hösten 1959 yttrade sig Fidel mycket kritiskt om kommunismen. Men bara ett år efter segern den 1 januari 1959 var de ledande borgerliga revolutionsledarna döda, i fängelse eller i exil.
Castros belackare menar att han valde kommunismen av bekvämlighet bara under dess flagg kunde han undvika fria val utan att te sig som ännu en i raden av karibiska kuppmakare. Den förklaringen är knappast rimlig. Fram till 1962 hängde hans regim på ett hår. Men i den hemliga uppgörelsen mellan USA och Sovjet efter Kubakrisen 1962 förpliktade sig USA att inte bruka våld mot Fidels regim. Han hade därefter kunnat distansera sig från kommunismen om han velat utan att sätta sin regim på spel. Men han gjorde det inte.
Samtidigt som Fidel var Kubas stora resurs i storpolitiken, så var han själv planekonomins akilleshäl. Allt i hans rike, från fördelningen av cement till boskapsaveln, passerade hans skrivbord. Det fanns inga ärenden han med varm hand överlät åt experter.
Fidels kanske största bedrift kom efter att Sovjetunionen 1991 sade upp det så kallade sockeravtalet, grundvalen för Kubas ekonomi. Under hungeråren i början av nittiotalet, då svåra kravaller skakade regimen, tog han själv itu med missnöjet på gator och torg och öppnade systemet för den omdebatterade dollariseringen, som öppnade Kuba för främmande investeringar och tillät bönder att producera för privata marknader. Dessa reformer förändrade, som han fruktat, Kuba i grunden och skapade en ny överklass utanför partieliten.