Vid livets stora bemärkelsedagar föräras kubaner en tårta av staten. Denna tårta är inte god. Det som liknar vispgrädde känns som gips i munnen och den kulörta glasyren är inte heller av denna världen.
Men man hämtar ändå ut den, för att man inte har råd med bättre eller för att bjuda barn och sämre ställda. Anblicken av en person i vimlet med det pastellfärgade bakverket direkt på handflatan (emballage gives ej) är en urtypisk kubansk genrebild.
Det finns också riktiga tårtor, bakade med äkta ingredienser efter heroiska insamlingar och svartabörsexpeditioner. Men den revolutionära tårtan är en inarbetad del av öns folklore, en outsinlig källa till galghumor och satir. De gästande politiska pilgrimer som sprider solskenshistorier om Kubas produktionssystem har aldrig smakat den. De äter hummer och dricker årgångsrom på platser dit vanliga kubaner - utom dansflickor - inte släpps in.
En gång fick också jag en tårta. Det gick till så här: I Spanien tar Kubavänner med sig och sparar överbliven tvål och schampo när de bor på hotell. Bristen på sådana varor hör till den kubanska vardagens mest förtretliga späkningar, och gåvorna möts av stjärnögd andakt. Jag hade med mig en laddning. Som vanligt bodde inte kontaktpersonen på angiven adress - för att täcka upp för personer som saknar tillstånd att bo i Havanna pågår ett ständigt trollande och bollande med adresser.
Eftersom sådana problem inte kan lösas med telefon blev det att traska runt och fråga. Hissar fungerar inte och det är en upplevelse att stöta på främlingar i de minimala trappuppgångarnas kompletta mörker. (Även använda glödlampor har ett marknadsvärde). När bägge de mötande bär på sina cyklar - som aldrig lämnas på gatan - blir mötena små ingenjörsbragder.
När jag äntligen hittade rätt, till en kvinnlig matematikprofessor, visste hennes tacksamhet inga gränser. Hon ville prompt återgälda detta på något vis, men hennes skafferi var tomt. I sitt beråd utbrast hon: "Vill ni ha tårta?" Jag visste hur tårtan smakade, men svarade artigt "Ja tack jag tar gärna en bit". "Nej, nej, ni får hela tårtan."
Hon ville ge, och jag lät det ske. Men jag skulle vidare till Cienfuegos, flera timmar österut. Det är alltid en hasard att lösa biljett till den kubanska bussen, för terminalens vakter vakar som uvar för att tvinga en att ta turistbussen. Dels för att den kostar sjufalt mer, men framför allt för att man inte ska exponeras för folkligt missnöje.
Men revolutionstårtan blev min kubanska passersedel - ingen turist med vettet i behåll kunde rimligtvis släpa runt på en sådan.