Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

Med hälsning från paradiset mellan de kaukasiska bergen

Georgien. Vi ser rubriken och vet att det handlar om bråk och politisk spänning. Tror vi. För så har det varit under hela hösten, och så har det varit inför dagens parlamentsval. Men bakom oroligheterna finns ett annat Georgien - ett land att älska och längta till. Så här kan det landet också beskrivas.

Den bördiga marken

Hur gick det till när georgierna fick sina berg, floder och sin bördiga jord?

Enligt myten så här:

Gud hade delat ut mark till de människor han hade skapat och var på väg hem.

Då stötte han på georgierna, som festade. De drack vin, bröd med färskost, soppa på röda bönor, grillad äggplanta och valnötter, lamm marinerat i juice från granatäpplen. Ja de åt i timmar av ett oändligt antal rätter och tycktes aldrig bli mätta.

Georgierna hade varit så upptagna av sitt festande att de aldrig kommit till Gud för att få veta var de kunde leva och bo. Och nu fanns inget kvar till dem.

"Men Herre", sa han som varit tamada, toastmaster, "vi har inte slösat bort tiden. Vi har prisat ditt heliga namn och din givmildhet."

Då blev Gud så smickrad att han gav georgierna den mark som han hade tänkt sig för egen del, det frodiga paradiset mellan de kaukasiska bergen.

Fest på balkongen

Framåt kvällen den dag då Lela Nozadze fyllde 28 år knackade det på dörren, och hon anade vad som skulle komma.

- Kanske behövs det lite saltgurka? undrade mycket riktigt grannen.

Och visst behövdes det saltgurka. Visst behövdes den ostpaj som en annan granne hade bakat, liksom de köttfyllda degknyten och de nybakade bröd som uppenbarade sig vid dörren i sällskap med sina skapare.

Det blev allt trängre på balkongen i det hus där Lela Nozadze bodde. Kvällen lade sig, doften av nygrillade köttspett steg från gården, och de församlades stämsång bars med vinden ut över Tbilisi.

Plötsligt hade det blivit fest - på det nästan omärkliga och till synes oplanerade sätt som fester brukar uppstå i Georgien. Och självklart försiggick den på balkongen.

Tbilisis balkonger spelar en central roll i stadens sociala liv. Här möts grannar och vänner för att spela schack. Eller samtala om dagens begivenheter. Eller bara tiga tillsammans.

Lela Nozadze, handikappterapeut i Stockholm, minns sin hemstads fester och balkonger och längtar dit.

Ett ljuvligt hörn

"På Kaukasus, längst ned mot Turkiet och Persien, i skärningspunkten mellan europeisk och asiatisk kultur ligger Georgien, delrepublik inom Sovjetunionen och en gång ett stort och självständigt rike. Dess kultur har anor sedan 10.000 år, och i dess huvudstad Tbelisi, Tiflis, har araber, turkar, perser, hunner och ryssar varit herrar.

En kort tid efter tsardömets fall var Georgien en socialdemokratiskt styrd självständig stat. Bland dess alper finns stora fruktodlingar, där växer apelsiner, citroner och vindruvor, rosor för parfymindustrin, te och tobak."

Detta stod att läsa i avsomnade Morgon-Tidningen den 15 februari 1947. Rubriken på artikeln var: "Georgien Sovjets ljuvliga hörn." Artikelförfattaren hette Gösta Elfving.

Honungsvin och grillat lamm

Långlunchen i det gröna började sent, vid sextiden på kvällen. Och värdfolket var en författarfamilj i en liten bergsby i dåvarande presidenten Eduard Sjevardnadzes hembygd i västra Georgien.

Kvinnorna dukade upp ett långbord med rostad spädgris, grillat lamm, svettig fårost, mörkblåa druvor, granatäpplen, doftande georgiska bröd med färskost, traktens mandariner. Och nyjäst vin från den egna gården. Georgiskt hemkört vin är ett eget kapitel och ska inte jämföras med annat, buteljerat, vin. Det är en lätt ljusröd brygd, som slinker.

Värden slog upp det färska vinet i träskålar. Honungsbrännvin serverades i kristallglas. Ingen, fick jag veta, är en riktig man som inte tar glaset i ett svep och vänder det upp och ner. Inte en droppe får trilla ner.

Timmarna flöt. Nya fat bars in, nya flaskor.

Medan den rödgula solskivan gled ner bakom de kaukasiska bergsmassiven skålade vi för det vackra landskapet, för freden och för Sjevardnadze. Allt stenhårt styrt av bordets äldste, "tamada". Det är han som talar först och mest, fördelar ordet mellan skåltalarna och vakar över allting som sker kring bordet. Utan en tamada, ingen riktig georgisk måltid. De georgiska bordsritualerna är desamma som i biblisk tid, i det antika Grekland eller Rom, men har bara överlevt här.

En av de georgiska vännerna viskade: gäster har rätt att anlända när de vill, men tamadan bestämmer när de får gå.

Det gyllene skinnet

Har ni hört legenden om det gyllene skinnet? Den hör delvis hemma i västra Georgien.

Så här var det: Gudinnan Nefele fick en flygande gumse med guldtrådar av den grekiske guden Hermes.

Den flygande gumsen skulle rädda hennes barn undan styvmoderns ränker.

Ett av barnen, sonen Frixos, räddade sig till Kolchis vid Svarta havskusten, det som nu är västra Georgien.

Där offrade Frixos sin gumse till den högste guden, Zeus, och hängde det gyllene skinnet i en helig lund.

Och vad hände sedan? Jo, greken Jason samlade 50 krigare på skeppet "Argo" och seglade till Kolchis för att hämta det gyllene skinnet.

Efter många äventyr nådde de dit och Jason lyckades med hjälp av den trollkunniga prinsessan Medea få hem skinnet till Grekland.

Medea sövde nämligen draken som vaktade skinnet.

Berättelsen kan vara en allegori för något väldigt konkret, nämligen hur människorna kring Svarta havet förr i världen vaskade guld.

De fäste fårskinn på flodbotten för att på så vis fånga in guldsand.

Körsång i natten

Festen hade på georgiska festers vis förflutit under intensiv stämsång. Nu var klockan ett på natten, festen var slut, men Lasna Matiashvili och hans vänner hade på intet vis sjungit färdigt.

Nu gick de i natten längs Tbilisis gator under fortsatt sjungande.

Att sjunga är för georgierna ofta lika naturligt som att äta och sova. Människor kan vid sina första möten bilda spontana körer, och under den sovjetiska ockupationen var sången en av georgiernas få möjligheter att uttrycka ett slags nationell identitet.

Denna natt fylldes Tbilisi av toner. Hösten hade kommit, lukten av ruttnande löv låg tät över parker och torg, och den vandrande kören fick nya, tillfälliga medlemmar.

- Många sjöng från sina balkonger, berättar Lasna Matiashvili. Några kom fram ur mörkret och stämde in.

- Stunden var magisk, säger han, och det var mycket, mycket vackert.

Sedlar i matkassen

Hennes efternamn, Gagunasjvili, klingar georgiskt. Men hon döptes till Svetlana. Det är ett ryskt namn, inte så vanligt i Georgien. Men hon fick detta namn för att Josef Stalins dotter hette så. Sovjets diktator Josef Stalin föddes och växte upp i Georgien.

Efter sovjetsystemets sammanbrott 1989-1990 överlevde hon genom att lägga sin "värdelösa" pianolärarexamen från musikkonservatoriet åt sidan. Hon slog sig på affärer i stället, gick in på den svarta valutamarknaden. Hon öppnade ett av de första växlingskontoren i Tbilisi.

- Jag kunde ha åkt härifrån. Många vänner drog till Ryssland, USA eller Israel. Landet förlorade blomman av sin intelligentia, säger hon.

- Men jag är rotfast i Georgien, jag kan inte leva utan min släkt. Dessutom skulle mina döttrar ha förlorat banden till sin bakgrund. Jag ser emigration som ett straff.

- Det var riskabelt att öppna växlingskontor i en tid när beväpnade män gick på gatorna. När jag gick hem hade jag sedlarna nedstoppade längst ner i en matkasse. Jag blev rånad två gånger. Och sedan stal min kompanjon alla pengar och försvann utomlands.

Sedan lånade hon pengar och öppnade ett kafé, och återupptog lite smått sitt pianolärarjobb.

- Min mormor lärde mig gästfrihet, men framför allt att försöka bli större än man är. Och tolerans. Där jag växte upp bodde azerer, judar, armenier, ryssar, tyskar, kurder och georgier. Vi lekte på alla språk. Det är Georgien för mig.

Skomakarens son

"Det enda som inte är förfallet i denna stad är Stalinstatyn på stora torget och det väldiga museet ägnat Stalins liv och verk.

Det är ett palats med höga valv och en park framför. Där inne är dunkel och fördragna gardiner. Elektriciteten fungerar inte i dag. Så är det ofta i Georgien, men kanske ännu oftare i Gori, tänker jag. Damen i biljettluckan informerar ovänligt om att ifall jag vill fotografera måste jag betala en särskild avgift för varje kort jag tar.

Jag har ingen blixt, så jag avstår. Men efteråt ångrar jag mig. Museet är obegripligt och skrämmande. Gravallvarligt. Här finns inte ens ett vykort till försäljning.

Den ovänliga biljettdamen kommer efter oss med en ficklampa, för att lysa på Stalins dödsmask. Den ligger i ett särskilt, inre rum, inbäddad i svarta skynken. Hon lyser på det vita ansiktet och det är kusligt. Sen går hon sin väg och lämnar oss i mörkret."

(Johan Öberg, tidigare kulturråd i Moskva, beskriver Stalins födelsestad Gori i Georgien. Artikeln publicerades i Ord och Bild 1998.)

Josef Stalin tog sig sitt efternamn, som betyder stål på ryska, när han var 31 år. Två år senare kom han in i bolsjevikernas centralkommitté.

Då hade pojken från Gori klättrat rejält.

Han föddes 1879 och var son till en alkoholiserad skomakare och en tvätterska. Som ung fick han ett stipendium för att gå på ett prästseminarium i Tbilisi, Georgiens huvudstad. Men relegerades därifrån, eftersom han var ansluten till en illegal socialdemokratisk partigrupp.

När bolsjevikerna hade tagit makten 1917 flyttade han till Moskva med sin 16-åriga hustru, blev medlem av partiets politbyrå och hade i slutet av 20-talet avancerat till Sovjets ledare.

Stalin byggde sin makt med terror. Fånglägren växte, liksom utrensningarna inom kommunistpartiet.

Hustrun begick självmord 1932, när dottern Svetlana bara var sju år.

År 1953 dog Josef Stalin. Långt senare, 1967, sökte dottern asyl i USA.

Stalins handgångne man hette Lavrentij Berija och var chef för den fruktade hemliga polisen. Också han kom från Georgien. Han avrättades 1953, samma år som Stalin dog.

Farfar berättar

På morgonen väckte Ekaterine Gagoshidze sin lillasyster, och som så ofta på morgnarna gick de hand i hand genom lägenheten.

Där ute vaknade Tbilisi. Fågelsång blandades med ljudet av smällande fönsterluckor, och så öppnade systrarna dörren till sin farfars rum.

Han lade ned sin tidning och vinkade in dem. Och så berättade han.

- Vi tröttnade aldrig på att lyssna, minns Ekaterine Gagoshidze.

Hennes farfar berättade om Georgien. Om ett gåtfullt och spännande land - ett land som tedde sig så mycket mera lockande eftersom den sovjetiska ockupationsmakten motarbetade alla försök att framställa Georgien som en nation med egna särdrag.

Här fanns tappra krigare och visa kungar. Här fanns skogar fyllda av vilda djur och sjöar fyllda av fisk.

Men det Ekaterine Gagoshidze bäst minns är vad hennes farfar aldrig berättade.

- Det handlade aldrig om hämnd, säger hon. Det slutade alltid med förlåtelse.

Fiender var fiender bara tills det ögonblick då de delade vin och bröd och blev vänner. Historiens segrare förödmjukade aldrig de besegrade.

Ofta i sin lägenhet i Hammarby drömmer Ekaterine Gagoshidze om det Georgien hennes farfar beskrev.

Auberginer med valnötter

"Skär auberginerna på längden i tunna skivor. Salta dem, låt ligga där med saltet i en timme, skölj och krama ur. Bryn dem på bägge sidor i olja. Stöt valnötskärnor med vitlök. Tillsätt vinäger, hackad färsk koriander, persilja, blekselleri, fänkål och färsk basilika, rödpeppar och salt. Tillsätt små pytsar av kokande vatten och rör om så att konsistensen till slut blir som sur grädde. Bred blandningen över de stekta aubergineskivorna och vik dem dubbla. Dekorera med granatäpplekärnor och persilja."

(Johan Öberg, tidigare kulturråd i Moskva, ger i kulturtidskriften Divan förslag på en georgisk rätt.)

Herdarna vid korset

Intill stigen upp mot bergspasset stod ett enkelt träkors.

Högt, högt uppe gnistrade Kaukasus snöklädda toppar, och Shota Nozadze stod i dalen och såg herdar driva sina får uppför stigen på väg mot sommarbetet.

Vid korset stannade de i grupper och satte sig på marken.

- Det var senvår, berättar Shota Shozadze. Ängarna blomstrade. Sjöarna i dalen var djupblå.

Här, vid korset, hade många år tidigare en fåraherde störtat ned för sluttningen och dött. Nu samlades män kring korset för att hedra minnet av den okände, så som seden bjuder på den georgiska landsbygden.

- De delade bröd och vin, minns Shota Shodadze. De satt i kanske tio minuter och talade väl om den döde och bad Gud välsigna honom.

Han bär bilden med sig genom livet.

Georgien

Republik i Transkaukasus, tidigare unionsrepublik i Sovjetunionen. 5,5 miljoner invånare. Huvudstad är Tbilisi.

Landet har till övervägande del bergig terräng och stora höjdkontraster på små avstånd.

Skogar och buskmarker täcker en tredjedel av den totala ytan, medan stora arealer utgörs av fårbetade gräsmarker.

Skogarna hyser ett rikt djurliv. I floderna finns gott om fisk.

Källa: Nationalencyklopedin.

Bild

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.