Det finns ingen chans till framsteg för fredsprocessen mellan Israel och palestinierna utan amerikanska påtryckningar på Israel, konstaterade den israeliska fredsrörelsens veteran, Uri Avnery, häromdagen. Därför måste Obama och Clinton tvinga Israel att häva den inhumanitära blockaden av Gaza, sluta bygga lagstridiga kolonier, riva den olagliga separationsmuren och utrymma samtliga ockuperade områden.
Kommer Obama och Clinton att göra det? Faktum är att hittills har bara en amerikansk president tvingat Israel till någonting - Eisenhower som 1957 beordrade Israel att utrymma den egyptiska Sinaihalvön. Eisenhower var republikan, han utövade sina påtryckningar sedan han blivit omvald och han gjorde det för att markera att USA för gott tagit över som ledande västmakt efter Storbritannien och Frankrike, vilka hade utfört anfallet på Egypten tillsammans med Israel.
Ingenting av detta gäller för Obama och Clinton. Skall de ändå infria Avnerys desperata hopp om påtryckningar?
Det är det inte mycket som tyder på. Både Obamas och Clintons politiska karriärer är typexempel på sådant som utförligt beskrevs i "The Israel Lobby" häromåret. Där ges mängder av exempel på hur amerikanska politiker som uttryckt förståelse för palestiniernas motståndskamp och kritik mot den israeliska ockupationspolitiken efterhand har försvunnit från politiken. Eller gjort avbön.
För både Obama och Clinton finns uppgifter om milt pro-palestinska och Israel-kritiska uttalanden tidigt under deras karriärer. Och båda har lagt ner betydande energi på att därefter bevisa sin totala uppslutning bakom såväl Israels ockupationsmetoder som USA:s hittillsvarande Mellanösternpolitik.
I ett tal inför den mäktiga amerikanska lobbyorganisationen American Israel Public Affairs Committee (AIPAC) den 4 juni i år bedyrade Obama att han redan sedan pojkåren "hållit på" Israel. Han förklarade att Israels säkerhet är "sakrosankt" utan att nämna något om palestiniernas rätt till frihet och trygghet. Han försäkrade att han beträffande Israel och Palestina är var överens med sin motståndare, McCain, och Bushadministrationen. Och han betonade att han som president skulle "hjälpa Israel" att skapa en tvåstatslösning. Hjälpa Israel? Är det inte i första hand för palestiniernas skull som det behövs en palestinsk stat?
Det är länge sedan Hillary Clinton som presidenthustru antydde att det kanske borde bildas en palestinsk stat. 2005 var hon i Israel och fastslog att separationsmuren (2004 olagligförklarad av Internationella domstolen) "inte riktar sig mot palestinierna, bara mot terroristerna". Jewish Telegraphic Agency konstaterade att Hillary kom till Israel "för att begrava alla tvivel om att hon skulle vara mindre engagerad för Israels skydd än Bushadministrationen". När hon häromåret framträdde inför AIPAC konstaterade en konservativ tidskrift, National Review, att hon försökte springa ifrån sitt (propalestinska) förflutna och att hon, att döma av applåderna, "lyckades briljant"
En del optimister tror att nu, när de väl har fått makten, kommer Obama och Clinton att styras av sina förmodade verkliga, milt propalestinska, övertygelser.
Obama har uttryckligen lovat att han ska ta itu med Mellanöstern under början av sin mandatperiod och inte, som så många av hans företrädare, däribland både Bill Clinton och Bush d y, vänta till sista stund då det alltid har visat sig vara för sent. I verkligheten brukar omvalsambitionerna alltid väga tyngre när det bli allvar och förhindra alla opinionsmässiga äventyrligheter. I The Israel Lobby dokumenteras utförligt att det är förenat med livsfara för den fortsatta politiska karriären om en amerikansk politiker kommer i konflikt med AIPAC. De finansiella och massmediala repressalier som en USA-politiker som misstänks vara Israelkritisk kan drabbas av är det svårt att föreställa sig i Sverige där motsvarande lobby dessbättre i stort sett saknas.
Till detta kommer att en USA-president knappast är så allsmäktig som det ibland framställs. Supermaktslogiken gör varje USA-ledare till sin fånge. Och i den globala maktkampen har det tyvärr varit en fördel för USA att ensidigt stödja Israel. Den politiken har inte provocerat fram en enad arabisk befrielsefront, utan tvärtom bidragit till att arabvärldens har splittrats och tvingats ägna enorma krafter åt att skydda sig mot Israels erövrings- och ockupationspolitik istället för att utvecklas ekonomiskt och socialt.
Så USA är inte mycket att hoppas på när det gäller fred i Mellanöstern, inte ens med i övrigt hoppingivande personer som Barack Obama och Hillary Clinton i ledningen.
Den enda "supermakt" som skulle kunna spela en progressiv roll är EU. Det är EU som är den ekonomiska stormakten i förhållande till Israel och Palestina. För några år sedan krävde både EU-parlamentet och EU-kommissionen att EU skulle utnyttja den positionen för att utöva påtryckningar. Tyvärr blev det ingenting av det, eftersom många EU-länder inte vågar stöta sig med vare sig USA eller Israel. Det är synd, för smarta EU-sanktioner mot Israel och skyddstrupper från EU till de palestinska områdena är det enda realistiska alternativet till ökad tillväxt av desperat våld från förtryckta och förtvivlade palestinier utan framtid.
Jag kan inte se hur Barack och Hillary skulle kunna genomföra någon förändring. Men aldrig har jag varit så angelägen om att ha fel.
Debatten fortsätter på Newsmill.