Marianne Björklund har varit stationerad i Bryssel i två år. Hon bor i en lägenhet i stadsdelen S:t Gilles och har ett arbetsrum i EU-kvarteren. Mellan hemmet och jobbet cyklar hon, precis som hemma i Stockholm, men hon har också tjänstebil, en Golf.

Den dag vi följer i hennes fotspår ska hon bevaka EU:s utrikesministermöte i Luxemburg. Klockan 7.58 avgår ett tåg från Gare Luxembourg i centrala Bryssel. Marianne Björklund kliver ombord i sista minuten, skosnörena är ännu oknutna men en croissant har hon hunnit köpa sig.

Vissa månader varje år hålls utrikesministermötena i Luxemburg, och dit reser vi denna morgon genom Ardennernas mjuka kullar och grå städer. Kossorna är ute och fruktträden står i blom. Marianne använder tiden till att plöja igenom Financial Times och läsa på om mötet. Hon har fått en dagordning i förväg, kompletterad med Sveriges ståndpunkter från den svenska EU-delegationen.

Efter några timmar är vi framme i Luxemburg. Det är lite bråttom eftersom Sveriges förre utrikesminister, numera FN:s sändebud i Sudan, Jan Eliasson ska hålla en briefing klockan 11. Vi tar en taxi till Kirchberg en bit utanför staden. Taxichauffören har dimmiga begrepp om var det ligger, men hittar med lite hjälp.
Europasamarbetet brukar locka fram det värsta hos arkitekterna, och anläggningen där vi ska tillbringa hela dagen är inget undantag. Journalister och fotografer har en egen ingång till plåthangaren med vakter som kollar ackrediteringar och lyser igenom väskor och utrustning.

I en jättestor bunker sitter journalisterna på rad, uppkopplade med sina datorer. Några fotografer halvsover i sofforna. I en väl isolerad bunker intill sammanträder utrikesministrarna. Då och då uppenbarar sig någon av dem och talar med medierna. Travar av pressmeddelanden om vad som har dryftats läggs ut efter hand i presscentret.

Marianne har sitt första samtal med hemmaredaktionen strax före elva. I Sverige är den stora nyheten att folkpartiledaren Lars Leijonborg har bestämt sig för att avgå - det ska väl Carl Bildt, som är på plats i Luxemburg, kommentera?

Jan Eliasson dröjer, Marianne lägger in en snus, läser vad nyhetsbyråerna har fått ihop på morgontimmarna och svär över datoruppkopplingen som krånglar.

Marianne är 40 år gammal och det här är hennes första utlandsjobb. Eftersom hon är korrespondent i Bryssel skriver hon mycket om EU, men rycker också ut till andra delar av världen om det behövs. Som ensamstående har hon kort startsträcka, och flygförbindelserna från Bryssel är utmärkta.

Som korre tar man ett kliv upp på samhällstrappan; bor bättre, tjänar mer, umgås med fint folk och kindpussas på ett sätt som man sällan gör i Stockholm. Det kan också bli ett ganska ensamt liv, där man alltid står på pass för hemmaredaktionens önskemål. Övertid finns det inget som heter - i stället har korrarna två veckors längre semester.
- Livet präglas mer av jobb här än hemma, säger Marianne, som mest umgås med andra journalister i Bryssel.

Fem över halv två uppenbarar sig Jan Eliasson. Han skådar ut över den lilla skaran journalister som har lockats ut i lobbyn av ett SMS från pressrådet i Bryssel, konstaterar att han har en kvart, och rapporterar på engelska om det trängda läget i Darfur. Hans "soundbite", frasen han återkommer till gång på gång, är att tiden inte är på någons sida i den här konflikten; den politiska processen måste skyndas på.

DN och TT är på plats, men inga andra svenska medier. När Jan Eliasson har besvarat alla frågor äter Marianne currykyckling med ris i serveringen och dricker en Coca-Cola.
Det Jan Eliasson hade att säga ska bli en artikel, men det är inte av den digniteten att det omedelbart måste läggas ut på nätet, så Marianne unnar sig en kaffe i solskenet på parkeringen.

I väntan på dagens andra be­givenhet, utrikesminister Carl Bildt, planerar Marianne ett reportage om droghandeln i Nederländerna som hon ska göra nästa dag och bokar in en intervju med borgmästaren i Maastricht.
Plötsligt är det som om en blixt slår ner i presscentret. Från dator till dator sprider sig beskedet att Rysslands förre president Boris Jeltsin är död! Ännu en sak att be Carl Bildt kommentera.

Inte förrän klockan 17 blir det dags att träffa utrikesministern eller "kung Carl" som han kallas av korrarna i Bryssel. Han lägger ut texten om dagens möte, kommenterar Leijonborgs avgång och minns ett möte med Jeltsin på Korfu.
Nu närmar sig deadline och temperaturen stiger i journalistbunkern. Marianne skriver sina artiklar och lyckas sända dem som mejl när den vanliga uppkopplingen sviktar. Hon måste bestämma sig för om hon ska stanna kvar och lyssna till vad den ryske utrikesministern Sergej Lavrov har att säga om missil­försvaret - och i så fall kanske missa sista tåget till Bryssel.

Hon bestämmer sig för att åka hem. Även den här gången kommer hon till stationen med minsta möjliga marginal. Färdkosten får bli snus och Vicks Blå. Av Luxemburg har hon inte sett annat än utsikten från taxibilarna.
Marianne tycker att hon har varit flitig i dag, men hon är sällan riktigt nöjd med sin insats.
- Ibland känns det övermäktigt att hålla reda på alla länder och deras politik och precis var alla frågor befinner sig i EU-maskineriet. Det tog ungefär ett år innan jag kände mig någorlunda säker. Det är fortfarande sådant jag inte förstår, men det känns bättre när gamla rävar säger likadant.
Är det ett drömjobb att vara utrikes­korrespondent?
- Ja, det är fantastiskt roligt, både omväxlande och lärorikt. Man får skriva om alla typer av ämnen och träffa många spännande människor. Dessutom är det kul att få chansen att lära känna ett annat land.

Klockan är halv tolv innan hon stiger in genom sin dörr till lägenheten på Rue Simonis i Bryssel. I kylen har hon tursamt nog en ­lasagne.