I dag, tisdag, samlas FN:s säkerhetsråd för att på nytt försöka rösta igenom en resolution för att få stopp på våldet i Syrien.
Protesterna mot regimen har pågått sedan mars i fjol och minst 5.000 människor har mist livet enligt FN.
– Det är ett mycket viktigt möte, det är första gången man möts igen sedan oktober då Kina och Ryssland röstade emot en eventuell resolution, säger Alexander Atarodi, Mellanösternexpert på FOI, till DN.se.
Resolutionsförslaget, som stöds av Arabförbundet (samarbetsorganisation för de arabiska staterna), går bland annat ut på att Syriens president Bashar Assad ska lämna makten.
Nu ska bara Ryssland övertygas. Och det är inte det lättaste.
Anledningen är tredelad, förklarar Alexander Atarodi:
1. Hemmaopinionen.
– Det är val om en månad i Ryssland och man vill framstå som en global spelare som inte ger vika för västvärldens påtryckningar.
2. Kopplingen till Syrien.
– Både politiskt, ekonomiskt och militärt är Syrien är det enda landet i regionen som har den typen av ganska djupa relationer med Ryssland. Så om Assad faller så förlorar Ryssland ganska mycket inflytande vid Medelhavet.
3. Realpolitik.
– Man vill gentemot västvärlden visa att man minsann kan driva sin egen politik utan att påverkas av andra.
Ryssland har tydligt visat att man tycker att resolutionsförslaget som det ser ut i dag är oacceptabelt. Och Atarodi menar att man inte ska förvänta en kraftfull överenskommelse i stil med Libyenresolutionen, där säkerhetsrådet bland annat anklagade Muammar Khaddafi för övergrepp på befolkningen.
Vad skulle det innebära om Ryssland går med på resolutionen?
– Om vi får en resolution, oavsett hur svagt innehållet blir, så lyfts frågan från en regional kontext till en global nivå och det är väldigt svårt att få bort den därifrån om man inte ser några konkreta lösningar.
Och om Ryssland lägger in sitt veto?
– Då är vi tillbaka på den regionala nivån. Då får Arabförbundet eller andra organisationer som EU fortsätta att föra samtal om huruvida man ska ha observatörer i landet eller inte. Vi går tillbaka ett steg, men fortfarande är utgången given.
– Assads tid är över. Det kan vara 2012, 2013, vad vet jag? Men hans tid är förbi, den saken är klar.