Mellanösternmöte fjärran från bistra realiteter

Som om sekellånga motsättningar skulle ge vika för några festliga trumpetstötar.

Sedan dess har tendensen svängt och i dag är det god ton att hånfullt avfärda Annapolismötet som en icke-händelse.

Mötet i Annapolis i USA nu på tisdag den 27 november är en potemkinkuliss, framför vilken tvivelaktiga ledare skall uppföra ett bedrägligt maskspel, fjärran från bistra realiteter.

Det är lätt att raljera över Annapolis, men mötet kommer att påverka dynamiken internt och regionalt. Inga av de inblandade kommer att kunna ruska av sig ett misslyckande och låtsas som ingenting. Inget är givet på förhand.

Förhandlingarna i Versailles och Trianon efter första världskriget tog flera år i anspråk, fast villkoren dikterades av segrarna.

Camp David-samtalen mellan Egypten och Israel 1978 var trots minutiösa förberedelser nära att gå i stöpet. Camp David-mötet 2000, mellan Israel och palestinierna, gick i stöpet trots omsorgsfull beredning.

För att undvika alla malörer har mötet, litet parodiskt, inskränkts till en dag. Det skall "markera upptakten till en fredsprocess". Ehud Olmert har lovat palestinierna ett färdigt avtal inom ett knappt år.

De vet att löftet, på förfallodagen, inte kan växlas in mot något konkret, men det ambitiösa schemat skall garantera att omvärlden inte tappar intresset.

PLO har, förvånande nog, accepterat att inga avtal verkställs förrän de fullgjort sina skyldigheter enligt Bushs "road map" från 2002: Det handlar om att bekämpa terror, alltså att bygga upp de säkerhetsstyrkor Israel krossade 2001-2002.

Frenetisk upprustning och träning är i gång, men det återstår att se om PLO kan hålla Hamas på mattan när Israel lämnar de ockuperade storstäderna på norra Västbanken.

Lika osäkert är det om Israel mäktar ta sig från ord till handling. Olmert har lovat evakuera bosättningar och sluta konfiskera mark, men kan inte redovisa något alls i den vägen. Efter Annapolis måste han ta tjuren vid hornen, och då kommer alla den israeliska politikens motsättningar i dagen.

Om en fredsprocess skulle komma i gång, och vinna stöd på ömse sidor, kompliceras uppgiften för sabotörerna - Hamas och de israeliska bosättarna.

Men de kommer att slå mynt av varje bakslag. Den palestinska ekonomin kommer inte på fötter utan att Israel lyfter avspärrningarna, vilket kommer att underlätta självmordsbombarnas uppgift.

Fyra stora självmordsattentat har avstyrts av Israel i höst, flera gånger med palestinskt bistånd.

Den israeliska oppositionen har redan beslutat att gå till val på fredsprocessen. Den är en bluff och ett vågspel, med vapen till terrorister, delning av Jerusalem och hemvändande palestinska flyktingar i förlängningen, mässar oppositionsledaren Benjamin Netanyahu, i en repetition av den kampanj som gav honom segern i valet 1996.

Eftersom hans framgångsrika ekonomiska politik anammats av regeringen tvingas han rikta hela sitt artilleri mot freden. Han vet att israelerna är långt mindre kompromissbenägna än 2000 eller 1993.

Olmert är en boren opportunist, men hans fredspatos är genuint: Redan 1987 sammanträffade han i hemlighet med PLO:s ledare i Jerusalem, Feisal Husseini, och fick falla på knä och be om förlåtelse när han ertappades.

Mahmoud Abbas, vars akademiska arbeten vimlar av tokigheter om judisk historia - inklusive Holocaustförnekande - har också visat sig vara en realpolitiker av rang. Det myckna talet om hans svaghet bortser från att ingen som vill göra det han vill göra kunde räkna med bredare folkligt stöd.

Lidande och bitterhet har eroderat bort den goda vilja som gav Yassir Arafat så unikt svängrum 1993.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut