BERLIN.
I morgon söndag går Europas största land till val. Allt talar för att tyskarna kommer att låta Angela Merkel sitta kvar vid makten. Frågan är bara vem hon får vid sin sida - liberalen Guido Westerwelle eller socialdemokraten Frank-Walter Steinmeier, den som kallar henne ”Mutti” eller den som håller sig till ett formellt ”Sie”.
Det tyska valet är ovisst, erfarenheten visar att det inte går att lita på opinionsmätningarna eftersom så många av de 62 miljoner valberättigade tyskarna ännu inte har bestämt sig.
Sannolikt blir ändå Kristdemokraterna största parti och därmed sitter Angela Merkel kvar som förbundskansler och regeringschef.
Frågan som alla ställer sig är vem hon ska regera med.
Det finns två alternativ: Guido Westerwelle från liberala FDP eller den nuvarande vicekanslern Frank-Walter Steinmeier från Socialdemokraterna (SPD).
Förhållandet till FDP och Guido Westerwelle har gått upp och ned. Vid början av 2000-talet var bägge nyvalda partiledare och eniga om att Tysklands måste reformeras och moderniseras, bägge stod för en politik med nyliberala inslag.
Under Merkels regeringsår har dock Westerwelle ofta framstått som hennes och regeringens vassaste kritiker och när han en gång kallade henne ”Mutti” var det snarast ironiskt menat.
Merkels förhållande till sin regeringskollega Steinmeier har präglats av en kylig korrekthet. De duar inte varandra, ”Sie” är tilltalsordet och när de suttit bredvid varandra på regeringsbänken har Steinmeiers kroppsspråk ibland varit demonstrativt avståndstagande.
Spiegel-journalisten Dirk Kurbjuweit skriver i sin Merkel-bok att nålsticken från Socialdemokraterna började den dag Steinmeier tog över som vicekansler hösten 2007. Då blev regerandet plötsligt svårare för Merkel.
Det finns också stunder när Steinmeier markerat djup lojalitet, exempelvis i den debatt som följde efter bombanfallet mot två kapade tankbilar i Afghanistan.
Flera tyska tidningar spekulerar nu i att det inte blir Steinmeier, utan den nuvarande finansministern Peer Steinbrück som blir vicekansler i en eventuell CDU/SPD-regering.
Här råder det ingen tvekan om att personkemin är den allra bästa, det såg man senast när Merkel och Steinbrück höll gemensam presskonferens inför resan till G20-mötet i Pittsburgh.
Politiskt är Angela Merkel säkert också kluven i valet mellan FDP och SPD. Hon säger visserligen gång på gång att hon föredrar FDP, men det är samtidigt någonting hon måste säga för att inte anklagas för förräderi i de egna leden.
I många frågor, ödesfrågor för Tyskland, ligger Merkel nära socialdemokratin. Paradexemplet är barnomsorgen. Här övertog Merkel-regeringen i princip de socialdemokratiska planerna på en massiv utbyggnad, konststycket var att få igenom dem i det egna partiet.
Frågan är också hur varm anhängare Merkel är av skattesänkningar i det trängda läge som Tyskland befinner sig. ”Jag är helt övertygad om att det behövs” säger hon också gång på gång, men misstanken finns att det är en nödvändig eftergift till det bayerska systerpartiet CSU. Att FDP vill ha skattesänkningar tvivlar ingen på.
Många spår också att Tyskland har det värsta framför sig när det gäller krisen. Skrotningspremien för bilar och det så kallade korttidsarbetet har hittills hållit krisen på avstånd.
Vad händer när åtgärderna tjänat ut?
Vill Merkel regera med FDP den dag arbetslösheten skjuter i höjden och hon ställs mot en plötsligt enad arbetarrörelse där Socialdemokraterna gör gemensam sak med
Vänsterpartiet?
Vad Angela Merkel innerst inne tänker och tycker är det få som vet. Å andra sidan är det inte avgörande. Det är väljarna som på söndag bestämmer vem hon ska regera med. Blir det en majoritet för CDU och FDP måste Merkel anta utmaningen.