Klockan är bara lite över nio på morgonen, men nästan alla spelborden i Máximo Gómez-parken i Lilla Havanna är upptagna.
- Det är som en sällskapsklubb. Vi spelar några partier och diskuterar de senaste nyheterna, säger Fernando Gonzalez, som sitter med tre kumpaner vid bordet längst in i i den lilla parken.
Och det allra senaste är naturligtvis Fidel Castros avgång efter nära femtio år vid makten, något som dominerade lokaltidningarnas förstasidor på tisdagen. "Vad händer nu" lyder topprubriken på Miami Herald, över en närbild på den numera bleke och skröplige Castro.
- Ingen vet, besvarar Fernando Gonzalez frågan.
I likhet med alla andra dominospelare här - bara män - tillhör han det gamla gardet av Kubaflyktingar. Vad tycker han om den Kubapolitik som hans nya hemland USA har fört?
- En sak är säker: den har inte bidragit till att störta tyrannen Castro. Han avgick ju självmant och har lämnat över till Raúl (brodern) som är minst lika grym. Och folket på Kuba, de lider fortfarande, säger Gonzalez. Hans kamrater nickar instämmande.
Så här dagen efter (det ändå ganska stillsamma) firandet av Castros avgång har frågan om den amerikanska isolationspolitiken gentemot Kuba åter kommit upp på dagordningen. Visst finns det de som fortfarande förordar ett fortsatt strikt handelsembargo. Men allt fler, även här bland spelborden i hjärtat av Lilla Havanna, ställer sig frågan om de amerikanska sanktionerna är rätt väg att gå för att åstadkomma en demokratisk förändring på Kuba.
Ana Menendez är andragenerationens kuban och en av Miami Heralds mest lästa och omdebatterade kolumnister. Sitt utrymme i tisdagstidningen ägnade hon åt att plädera för ett omedelbart slopande av de restriktioner för hemresor som finns för exilkubaner bosatta i USA. Bestämmelserna, som skärptes av George W Bush för fyra år sedan, innebär att de bara kan göra en Kubaresa vart tredje år (tidgare var det en varje år) och bara om det gäller att besöka de närmaste familjemedlemmarna.
- För tjugo år sedan hade det varit snudd på politiskt omöjligt att skriva en sån text, säger Ana Menendez när vi träffas i Miami Heralds gråbruna byggnad nere i stans hamn.
- Visst får jag fortfarande arga reaktioner, men också beröm. Det kubansk-amerikanska samhället är inne i en generationsväxling. De äldre vill inte ha kontakt med "fienden" som tog över deras egendom, men de yngre inser att förändringen kan komma med ökade kontakter.
Trettiosjuåriga Ana Menendez tar sig själv som exempel för de nya kubanerna.
- Mina föräldrar flydde i början av 1960-talet. Själv är jag född här och räknar mig mer som amerikan än kuban. Jag besökte Kuba för första och enda gången 1997, och då insåg jag att mina värderingar var mer amerikanska än kubanska.
Förändringen har slagit igenom även i politiken. Exilkubanerna har traditionellt räknats som pålitligt republikanska. Men i höstens kongressval utmanas de republikanska kubansk-amerikanerna med säte i kongressen av demokrater. Mario Diaz-Balarts, som sitter i representanthuset för Florida (och för övrigt är släkt med Fidel Castro), och är en av Kubalobbyns mest oförsonliga röster i kongressen, får räkna med hårt kampanjmotstånd från den progressive demokraten Joe Garcia, också med rötter på Kuba.
- "Våra" republikaner ses lite som enfrågepolitiker. Men för många kubaner som bor här handlar livet om annat än att straffa landet de flytt ifrån. De är, som alla andra, drabbade av krisen på Floridas bostadsmarknad och nedgången i ekonomin, säger Ana Menendez, som också tror att höstens presidentval kommer att innebära förändringar.
- Ingen av de tänkbara presidenterna, inte ens John McCain, ställer upp på Bushadministrationens hårda linje mot Kuba. Barack Obama stod ju faktiskt i Lilla Havanna och sade att han tänker avskaffa restriktionerna för resor och penningöverföringar till Kuba, säger Ana Menendez.