Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Världen

Michael Winiarski: Ingen skyldig grips när stater likviderar

Ingen har dömts för giftmordet på den förre ryske spionen Alexander Litvinenko, trots att spåren leder till Moskva. Men fallet passar väl in i ett mönster av likvideringar som inte bara Ryssland, utan också andra stater, ägnar sig åt utanför sina länders gränser.

Både diktaturer och demokratier gör det. Israel, USA, Iran och Ryssland gör det. Det kallas ibland för riktade mord, ibland för utomrättsliga avrättningar. Termerna beskriver det som händer när en stat eller myndighet tar en människas liv utan att det har föregåtts av en rättslig dom och inte inträffar på ett militärt slagfält.

Här finns många olika varianter och gråzoner: I vissa fall sker avlivningarna helt öppet, men oftast är det en verksamhet som bedrivs i det fördolda.

Företeelsen är omstridd; medan människorättsorganisationer världen över fördömer verksamheten försvaras den av företrädare för militärledningar och säkerhetstjänster.

Måltavlorna varierar också. Ibland dödas ledande figurer i vad som betraktas som terroristgrupper, i andra fall är det de som betraktas som en stats eller statslednings politiska fiender.

Det som ofta är gemensamt är att ordern om att döda kommer från högsta politiska ort. Så var det när USA:s president Barack Obama våren 2011 gav ordern om att döda al-Qaidas ledare Usama bin Ladin, som gömde sig i norra Pakistan. Även drönarattacken som i september samma år tog livet av Anwar al-Awlaki, en amerikansk medborgare av jemenitiskt ursprung, följde på en exekutiv order från Obama.

Israels säkerhetstjänster har också satt i system att döda palestinska företrädare, under 1970-talet PLO-medlemmar på ockuperade områden (Västbanken och Gaza) och senare i första hand medlemmar i den terrorstämplade organisationen Hamas.

Det har dock inte alltid gått som man har tänkt sig; 1973 sköts Ahmed Bouchiki ihjäl av en grupp Mossad-agenter i Lillehammer. Det visade sig dock att attentatsmännen hade tagit fel, och den mördade Bouchiki var en oskyldig kypare. Han togs för palestiniern Ali Hassan Salameh, en ledare för terrorgruppen Svarta September, och en av dem som låg bakom massakern på elva israeliska idrottsmän vid OS i München 1972. Salameh dödades några år senare av en bilbomb som en israelisk agent placerat ut i Beirut.

Israels stora fiende i Mellanöstern, Islamiska republiken Iran, har också knutits till ett antal riktade mord i utlandet. Det förmodligen mest spektakulära inträffade 1992, då Sadegh Sharafkandi, generalsekreterare för det iransk-kurdiska partiet PDKI, mördades tillsammans med tre andra ledande PDKI-medlemmar på den grekiska restaurangen Mykonos i Berlin. Flera av gärningsmännen greps och dömdes. Domstolen fastslog att mordet beordrats av Irans Högste ledare ayatolla Ali Khamenei och presidenten Ali Akbar Hashemi Rafsanjani.

Längst sammanhängande historia av politiska, utomrättsliga avrättningar har nog Ryssland. Under Sovjettiden användes spionorganen NKVD och KGB i det syftet.

Ofta skedde morden med gift framställt vid ett särskilt laboratorium, beläget i KGB-högkvarteret i Moskva.

Mest känt är mordet på Leo Trotskij, en hatad rival till Josef Stalin. Trotskij hade tvingats i landsflykt från Sovjet 1929. Först 1940 hann Stalins agenter ifatt Trotskij, i Mexico City, där NKVD-mannen Ramón Mercader dödade den forne bolsjeviken med en ishacka. Mercader avtjänade 20 års fängelse, och när han kom till Moskva 1961 blev han i hemlighet belönad med ordern Sovjetunionens hjälte.

Även efter Stalins död 1953 fortsatte det, under kommunistparticheferna Nikita Chrusjtjov och Leonid Brezjnev. Snart kom turen till den ukrainske nationalistledaren Stepan Bandera, som levde i exil i Västtyskland.

En dag i oktober 1959 kollapsade Bandera utanför sitt hem i München och han avled en kort tid senare. Vid obduktionen visade det sig att dödsorsaken var förgiftning genom cyanidgas. Två år efter hans död fastslog en västtysk domstol att Bandera hade mördats av en KGB-agent, som agerat på order av KGB-chefen Alexander Sjelepin och partiledaren Chrusjtjov.

Ett av de mest uppseendeväckande morden var ”paraplymordet” på den avhoppade bulgariske oppositionelle författaren Georgi Markov. Den bulgariska partiledningen anses ha bett sovjetiska KGB om hjälp för att göra sig av med Markov.

Mordet inträffade 1978, då Markov promenerade över Waterloo Bridge i London. Han stacks i benet av en man med ett paraply. Han kände smärta, men först på kvällen fick han feber och han avled tre dagar senare. I Markovs ben hittade läkarna en kula av platina på 1,5 mm med små hål i, som man antog hade innehållit det dödliga giftet ricin.

Efter Sovjets fall avtog verksamheten, men 2006 drev president Vladimir Putin igenom en ”antiterroristlag” i den ryska duman som gav FSB (KGB:s efterträdare) befogenheten att döda terrorister utomlands.

Men redan tidigare, från mars 2003, hade säkerhetstjänsten getts denna ”rätt att döda” personer som bedömdes vara fiender till Ryska federationen.

Redan året därpå, 2004, sprängdes expresidenten i den tjetjenska utbrytarrepubliken Zelimchan Jandarbijev i bitar av en bilbomb i Qatar. Två ryska GRU-agenter greps och dömdes, men utlämnades efter kort tid till Ryssland.

Den ryska utrikesunderrättelsetjänsten SVR utfärdade en dementi; innebörden var att man ”inte längre” likviderar politiska motståndare i utlandet. Det senaste fallet, hävdade SVR:s talesperson, var när Stepan Bandera avlivades 1959.

Men i den ryska pressen kunde man läsa att det inte vore ett dugg konstigt om den ryska säkerhetstjänsten låg bakom likvideringen. ”Israel mördar ju öppet ledande palestinska motståndsmän”, argumenterade tidningen Izvestija, ”så varför skulle inte den ryska staten ha samma rätt att döda terrorister”?

I dag är de ryska medierna inte lika uppriktiga.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.