Efter nio dagars rapportering från Haiti är jag på väg tillbaka till min ordinarie stationeringsort, Washington, via Dominikanska republiken. Detta efter att ha stått mitt i en av de värsta mänskliga katastrofer som världen har skådat på senare tid. Inte för att det är första gången som jag har varit med om hemskheter. Även de krig jag har bevakat under 1990- och 2000-talen – i Nagorno-Karabach, Tjetjenien, Afghanistan, Libanon, Georgien och Gaza – vållade omätliga lidanden.

Men Haiti är värre, av flera skäl. Dels är det själva skalan som är svåröverträffad – så många döda kroppar, så många förstörda liv, så många skadade och traumatiserade, så många hemlösa, så många förtvivlade och apatiska. Dels är det att detta sker i ett land som redan före jordbävningen saknade de flesta former av samhällsstruktur. I och med att Haiti inte tidigare har drabbats av en stor jordbävning fanns heller inte den minsta katastrofberedskap på plats. Och det som kommer in utifrån är ”för sent och för lite” – i just den ordningen.

Svåruthärdligt har varit att se hur skadade män, kvinnor och barn låg i dagar under bar himmel och utan att få sina sår tillsedda och därför började utveckla kallbrand. Följden blev amputationer. Men visst finns undantag i senfärdigheten. Det är det de professionellt skötta hjälporganisationerna som alltid är redo att snabbt ge sig i väg och vet vad de ska göra på plats. Där är MSF (Läkare utan gränser) outstanding, men även andra vältrimmade organisationer, som MTjS (ryska ministeriet för katastrofsituationer) är imponerande snabba och fokuserade.

Det är däremot inte de stora byråkratierna, som EU och FN. Jag befann mig i den svårt drabbade Léogane, på en mobil klinik som MSF satt upp fyra dagar efter katastrofen. Läkarna och sjuksköterskorna slet för att snabbast möjligt beta av de oräkneliga jordbävningsskadade som väntade i ett tältläger utanför kliniken. Då klev det in tre bastanta herrar med Tysklands och EU:s flaggor och stora märken med texten ”Germany” och ”Foreign Ministry” fram och bak på sina jackor.

De undrade om detta var en japansk klinik. Jag pekade på den stora MSF-loggan i dörren och på MSF:s flagga ovanför och svarade: Nej, detta är Médécins Sans Frontières. De såg förvånade ut. Sedan jag frågade vad de gjorde här. Den myndigaste av dem – chefsdoktor enligt namnbrickan – sade att de kommit på besök för att göra en ”assessment of the medical need” (utvärdera de medicinska behoven).

Jag höll på att tappa hakan. Här låg tusentals sårade, infekterade, traumatiserade och döende människor inför allas åsyn. Men allt vad dessa herrars fantasi tycktes räckte till var att göra en bedömning av vårdbehovet, och förmodligen skriva en utförlig rapport till Berlin och Bryssel. Utvärderingar har säkert sin tid, men akut livräddning borde gå före. En mänskligare reaktion hos läkarna hade varit att kavla upp ärmarna, tvätta händerna och sätta igång och behandla sårskador.

Jag har fått frågan vad som är svårast att se – och skildra – under de förhållanden som råder i Haiti i dag. Det är egentligen inte meningsfullt att gradera, eftersom så mycket förfärligt sker inför ens ögon hela tiden. Är det de döda kropparna, högarna med uppsvällda lik, den avskyvärda stanken av förrutnelse? Jag tror faktiskt inte det. Snarare är det min vanmakt, oförmågan att göra någonting när ett hav av människor framför mig tecknar mot tungan och magen. De håller på att förgås av törst av hunger. Någon gång har man en flaska vatten på sig, eller ett paket torra kex, att dela med sig. Men i stort sett är man maktlös i den situationen. Och uppdraget är i första hand att rapportera till omvärlden.

Svårast är vad som händer med barnen, framför allt de som har blivit lämnade ensamma i världen. Det är särskilt ett barn som fastnat i minnet, 2½-åriga Gailin Naid, som jag och Paul Hansen träffade på ett barnsjukhus som drivs av den kristna välgörenhetsorganisationen "Nos Petits Frères et Soeurs". När jordbävningen kom kastade sig flickans mamma över sin dotter för att skydda henne med sin kropp. Men modern fick ett betongblock över ryggen och dödades. Eller de många barn som deras föräldrar har övergivit, för att de inte klarar av att föda dem. Vi som inte själva har gått igenom det de har kan inte döma eller fördöma deras handling. Men de övergivna barnen är oräkneliga.

Slutligen hänger ett citat kvar, som en lärdom i hur den så kallade mediedramaturgin fungerar under katastrofer. Det var en läkare på ett barnsjukhus som sade det (sedan han medgivit att han blivit cynisk med åren):

”Först skildrar ni döden och skräcken, sedan mirakulösa räddningar, och därefter kommer turen till barnen. Men när medierna – och mediekonsumenterna – är mätta på det senaste eländet och de dramatiska bilderna har tonat bort, riktas intresset på nästa kris eller krig. Om två-tre veckor - vem kommer då att bry sig om hur det går för Haitis sjuka, skadade, handikappade och föräldralösa barn?”

Läs Michael Winiarskis reportage och se Paul Hansens bilder från Haiti:
”Som hämtat ur Dantes inferno”
”Vi behöver vatten och mat snabbt”
”Klagorop blandas med stank från lik”
Skalvets offer ännu utan vård
Haitierna fruktar att våldet tar över
Hård kamp för Haitis övergivna barn
Fabienne blev 15 år
De vill skapa ordning mitt i kaoset
"Vanmakten är det värsta"