I samband med att de brittiska EU-vallokalerna stängde på torsdagskvällen kom det dramatiska beskedet: Arbetsmarknads- och pensionsministern James Purnell avgår och uppmanar i ett öppet brev i medierna Brown att göra detsamma, "för att ge Labour en sportslig chans att vinna nästa val".

Fyra tidigare ministeravgångar i veckan har alla relativt enkelt kunnat förklaras med att de dragits in i skandalen med de brittiska parlamentsledamöternas kostnadsersättningar.

Purnells avgång är mycket värre. Visserligen har han också pekats ut i skandalen. Men ingen så nära medarbetare har tidigare kommit med så öppna signaler om att regeringens dagar är räknade, och dessutom är positionen som arbetsmarknadsminister relativt tung.

Att tre av de fem som vänt premiärministern ryggen är kvinnor ger också Browns försök att framstå som en modern ledare i tiden en törn.

"Är detta den sista akten i Labourpartiets 15-åriga drama?", frågade sig The Times på torsdagskvällen, och syftar på den framgångssaga som inleddes med att Tony Blair blev Labourledare 1994 och under karnevalsartade former tog en jordskredsseger i valet 1997.

The Guardian kallar Purnells besked ett "monumentalt slag" mot Brown, som hade väntats utlysa val inom ett år. Nu växer tvivlet på att han lyckas sitta kvar så länge, även om skottens envishet inte ska underskattas — som lojal finansminister väntade han i åratal på att få efterträda Blair, vilket skedde först sommaren 2007.

Om Brown avgår snart blir han den kortast sittande brittiske premiärministern sedan Alec Douglas-Home, som i kölvattnet av sex- och spionförvecklingarna i Profumoskandalen inte ens lyckades behålla makten i ett år 1963—64.

De fyra som tidigare i veckan aviserade sina avhopp är samhällsminister Hazel Blears och inrikesminister Jacqui Smith samt Beverley Hughes och Tom Watson, som har mindre centrala ministerposter.