Det sägs att man aldrig blir profet i sin egen hemstad. I Grantham är talesättet både sant och osant. För medan Isaac Newton står staty mitt i byn och till och med fått ett köpcentrum uppkallat efter sig får man leta noga för att finna något som skvallrar om att det var här som Margaret Thatcher föddes och växte upp.
Nyligen fick Granthamborna genom lokaltidningen rösta om de ville att Storbritanniens första kvinnliga premiärminister, som i oktober fyller 84 år, skulle få ett monument placerat i rondellen utanför stormarknaden, men majoriteten sade nej och det blev en ångvält i stället.
– Lika bra det, för hennes staty hade förmodligen ändå förstörts. Folk i den här staden hatar henne. Hon förstörde landet, säger Alexander Cameron, pensionär med ett förflutet i flygvapnet.
Han sitter på en parkbänk under Newtonstatyn och gör inget för att dölja sin stolthet över att bo i den berömde vetenskapsmannens stad. Granthams andra kändis har han mindre till övers för.
När det nu är 30 år sedan Margaret Thatcher kom till makten väcker hon fortfarande starka känslor. Medan jubileet uppmärksammas med teaterpjäser, tidningsartiklar och dokumentärer på tv är det vid ett besök i denna typiska engelska småstad med 30.000 invånare öster om Nottingham svårt att förstå att det är platsen där en politiker som förändrat landet mer än de flesta föddes.
Om äldre Granthambor, som upplevde hennes regeringstid mellan 1979 och 1990, har starka åsikter om Thatcher förefaller den yngre generationen inte fundera så mycket över henne, inte ens på Kesteven & Grantham Girls School. En liten utställning på skolan påminner om att det var här som ”Maggie” studerade i unga år, men fyra tonårsflickor som DN träffar under en rast avböjer vänligt att svara på frågor om skolans mest kända elev med ursäkten att de ”inte vet särskilt mycket om henne”.
På stadens museum har Isaac Newton och The Dambusters, bombplanen vars räder under andra världskriget planerades i Grantham, framträdande roller medan Margaret Thatcher är förpassad till ett hörn. Att satirgruppen Spitting Images docka av Thatcher har en plats här vittnar också om hur hon betraktas.
Kanske har oviljan att hylla den före detta premiärministern att göra med att hon efter att ha börjat vid universitetet i Oxford sällan återvände till Grantham.
– Det här var staden som formade henne, men hon kom aldrig hit för att hjälpa folket i Grantham, tvärtom, säger Alexander Cameron med barsk min.
Elva års konservativ politik av fria marknadskrafter, privatisering och motstånd mot facklig verksamhet gav Thatcher många fiender, inte bara i Grantham.
Insändarskribenter har den senaste tiden tävlat i att attackera ”Järnladyn”. En kvinna skriver om hur Thatchers politik gjorde hennes man arbetslös och tvingade paret och deras barn att emigrera till Australien. En annan tycker att man bör bygga ett dansgolv över den grav där hon ska vila.
Å andra sidan finns det de som anser att Thatcher var precis vad Storbritannien behövde efter missnöjesvintern 1979 och att hon banade väg för den långa period av goda tider som landet upplevt från mitten av 90-talet till dess att finanskrisen slog till.
Hit hör inte oväntat Charles Powell, Thatchers gamle privatsekreterare, som i en debattartikel i Times förklarade att de som tror att eran Thatcher är över har fel. ”Järn rostar inte så lätt”, konstaterade han.
Det finns också sådana som tycker att man bör bortse från vad Thatcher åstadkom som politiker och visa henne uppskattning just för att hon var landets premiärminister. Sandra Good driver kiropraktorkliniken i korsningen North Parade/Broad Street. Man får gå nära husväggen för att se skylten som förkunnar att det var här som Thatcher, född Margaret Hilda Roberts, bodde med sin familj i en lägenhet ovanför pappa Alfreds speceriaffär.
Att Thatcher kom att bli en av senare tids mest kontroversiella politiker sägs till stor del ha berott på fadern. Han var lokalpolitiker, dominant moralist och predikade nyttan av att arbeta hårt.
Sandra Good berättar att hon får många besökare som vill se Thatchers hus.
– Det pinsamma är att jag brukade visa fel rum, men nu vet jag att vindsrummet var hennes.
Vi vandrar uppför trapporna högst upp i huset och stiger in i det som numera är ”Behandlingsrum 5”. Thatchers flickrum är trångt, har ett litet fönster – i sina memoarer beskrev hon känslan av att bo ovanför pappans affär som klaustrofobisk. Det är inte svårt att föreställa sig hur hon satt vid ena kortväggen och läste sina läxor.
– Hon skapade starka känslor, men det är klart att det vore värt att notera att det var här hon föddes med ett monument. För mig är hon lite som Barack Obama, säger Sandra Good överraskande.
Kanske har hon lyssnat på den lokala konservativa parlamentsledamoten Nick Boles, för även han jämför sin partikamrat Thatcher med USA-presidenten.
– Liksom Obama hade hon en förmåga att göra annat än det förväntade, säger Boles när DN fångar honom under en valkampanj på Granthams gator.
Boles är född 1965 och betraktar sig som ett av ”Thatchers barn”. Han delar en vanlig uppfattning: att mycket av den politik som Tony Blair och New Labour har fört bär Thatchers stämpel, och han vänder sig mot den karikatyrbild som han tycker att eftervärlden alltför ofta tecknar av henne.
– För mig var hon först och främst en strateg med mycket starka principer som visste vilka strider hon var tvungen att ta, säger Boles.
Så nu när det är han som bestämmer i Grantham – är det inte hög tid att hedra Thatcher med ett monument?
Boles drar lite på svaret och säger att den klassiska blå plaketten som visar var kända människor bott inte får sättas upp förrän vederbörande avlidit.
– Hon skulle förmodligen komma hit och slå oss i huvudet med handväskan om vi avfärdade henne för tidigt, säger Boles och skrattar samtidigt som han tillägger:
– Jag tror att det kanske måste gå lite mer tid. Inom tio år tror jag att vi har ett monument.