Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Världen

Missbruk skapar misär för miljontals iranier

TEHERAN. Iran ligger i toppskiktet när det gäller knarkmissbruk. Med världens högsta andel opiatmissbrukare beräknas Iran ha uppemot 4 miljoner narkomaner. Sedan en tid betraktar prästregimen missbrukarna mer som patienter än som kriminella.

Det finns alltid en förklaring till varför man börjar med narkotika. För Ehsan Pazoky, 36, var det föräldrarnas dödsfall som utlöste missbruket. Han var länge en av miljoner iranier som missbrukar tung narkotika, men är nu på väg att sluta.

– Jag vill bli fri, men jag tror på min egen viljekraft. Därför vill jag inte till ett läger, säger Ehsan Pazoky.

Med läger syftar han de avgiftnings- och rehabiliteringscenter som tiotusentals iranska narkomaner har placerats i.

– Jag har just slutat att injicera heroin, och går på metadon som jag får köpa från den statliga vården, säger han.

Han tycker att det går ganska bra med avvänjningen, men det finns ett problem med metadon: för höga doser kan skada njurarna.

Foto: DNDet är eftermiddag i de södra utkanterna av Teheran, längst ut på tunnelbanans linje 1, förorten heter Shahr-e Rey. Som så många andra bostadsområden på denna sida av Irans huvudstad är det förslummat. På ett fält ligger nedlagda fabriker utspridda och på den magra jorden betar skockar med getter och får. På några fläckar finns det odlingar av grönsaker och örtkryddor.

Bakom en grind och ett fallfärdigt plank lever några dussin narkomaner i skjul och små lagerlokaler, tio i varje rum. De flesta av dessa unga och medelålders män kommer från Afghanistan. De finansierar sitt missbruk med att samla skrot och avfall, som hämtas upp av olika handlare.

Ehsan Pazoky, som är iranier, var för några år sedan en välartad matematikstudent i Teheran.

Han har fyra syskon, men ingen kontakt med sin familj.

– Om han skulle visa sig för sin familj skulle de inte känna igen honom, han brukade vara så elegant och välklädd, säger en av killarna som bor i samma skjul.

Foto: Lotta HärdelinEhsan Pazoky. Foto: Lotta Härdelin

Själv säger Ehsan Pazoky att hans mors och fars dödsfall var en så svår upplevelse att den ”dödade honom”.

– Om folk hörde min historia skulle de gråta, jag var så beroende av mamma och pappa…

Ute på vägen klipper Ali Reza Mahmoudi upp några hål i en svart sopsäck och demonstrerar hur man använder den när det regnar. Några yngre män betraktar hans uppvisning med slöa blickar.

– Ni kan använda den som en väst så att ni inte blir blöta, säger Ali Reza Mahmoudi.

Han är en före detta missbrukare som numera är aktiv i frivilligorganisationen SRS, Society of Recovery and Support. Han började knarka vid 13 års ålder och höll på i över 14 år. Sedan drygt tio år är han ren.

SRS erbjuder mat, rena sprutor, kondomer och hälsovård till missbrukare runt om i Iran och organisationen samarbetar med iranska Röda halvmånen och FN:s narkotikaorgan. Hjälpen delas ut villkorslöst.

– Men om någon verkligen vill sluta kan vi ta dem till ett rehabläger, säger Ali Reza Mahmoudi.

Foto: Lotta HärdelinMirza Nazari. Foto: Lotta Härdelin

En av de som lyssnar på instruktionerna heter Mirza Nazari. Han kom som flykting till Iran från Mazar-i-Sharif i norra Afghanistan och har varit heroinist i åtta år.

– De senaste fem åren har jag varit hemlös, och jag lämnade min familj när jag började knarka, säger Mirza Nazari.

Hans ansikte är äldre än de 27 år han har fyllt. Han berättar att han började sitt missbruk genom en kombination av nyfikenhet och dåliga vänner.

Ett par stationer närmare centrum, i Haghani-parken, eller som lokalbor säger ”knarkparken”, sitter män och kvinnor i alla åldrar på bänkar och gräsplättar och röker eller injicerar tung narkotika. Det är alla möjliga preparat, hasch, kokain, opium, heroin, men mest av allt är det ”shisheh”, det vill säga metamfetamin (en syntetisk drog som på engelska benämns crystal meth).

Foto: Lotta Härdelin Foto: Lotta Härdelin

Det är en av de starkaste, farligaste och - vid sidan av kokain – en av de snabbast beroendeframkallande drogerna. Metamfetamin fick sitt genombrott i Iran för sju-åtta år sedan och tillverkas på tusentals små fabriker runt om i landet. Bara under det senaste året har polisen avslöjat över 400 mikrolaboratorier.

 

 Det är klart att jag skulle sluta om jag kunde välja. Om Gud vill kommer jag ur det här.

 

Bruket av shisheh har under de senaste åren exploderat och blivit det näst vanligaste knarkpreparatet i Iran. Etta ligger den traditionella drogen opium och trea är numera heroin som flödar in från grannlandet Afghanistan – som står för tre fjärdedelar av världens opiumproduktion. Därifrån är det nästan omöjligt att stoppa all trafik. Gränsen mellan Iran och Afghanistan är nära 900 kilometer lång.

– Jag tycker om shisheh eftersom det inte luktar så mycket och är enkelt att använda, säger 40-åriga Marjam.

Hon är en hemlös kvinna som sitter på marken invirad i en filt. Hennes ena ben är lindat i bandage. Det är en envis skada som inte vill läka – fyra tår som är borta. Något som enligt henne inträffade när polisen kastade ut henne från en balkong för två år sedan.

– Det andra benet är förlamat. Ingen bistår mig, och jag har inga hjälpmedel, som till exempel rullstol.

Hon ser förtvivlad ut, men vädjar inte till oss besökande journalister om någon hjälp. Hon visar upp en hel arsenal av berusningsmedel: först en liten dos av rökheroin, som hon också brukar ta omväxlande med shisheh. Hon verkar ha hygglig tillgång på alla olika typer av knark. Sitt bruk finansierar hon genom att sälja te och cigaretter, men också olika droger, till andra narkomaner i parken. En dos shisheh kostar på gatan 100 000 rial, motsvarande knappt 30 kronor.

– Det är klart att jag skulle sluta om jag kunde välja. Om Gud vill kommer jag ur det här.

En yngre man kommer fram och berättar att han sett en rankningslista över världens lyckligaste folk där Iran hamnar på plats 202 av 220 länder. Varför, frågar vi, verkar folk ändå så glada här? Hans svar: ”Det är för att alla tar droger”.

Han kanske tog i. Men sant är att iranierna befinner sig i det internationella toppskiktet när det gäller narkotikamissbruk.

– Vi har det svårt här på sistone. I vintras var det två män som frös ihjäl i parken, säger Marjam.

Med jämna mellanrum kommer polisen och kör bort missbrukarna. Den enda följden av det, konstaterar Marjam, är att priset på droger går upp.

Foto: Lotta HärdelinFoto: Lotta Härdelin

I regel grips inte narkomanerna, numera går den islamistiska prästregimens politik inte ut på att bekämpa missbrukarna enbart med repression. Langare straffas fortfarande hårt, ofta handlar det om dödsstraff; nio av tio som döms till döden i Iran är knarklangare.

Men sedan ett tiotal år har den moralkonservativa shiamuslimska regimen gått in på en mer pragmatisk linje där narkotikabruk betraktas som ett medicinskt och socialt problem och narkomanerna mer som patienter än som brottslingar. Utbredningen av aids har bidragit till omprövningen.

Den här kvällen är det lugnt, och när mörkret faller tänds eldar som parkens invånare kan värma sig vid.

Fakta. Narkotika i Iran
  • Enligt Irans inrikesministerium är sex miljoner iranier – av en befolkning på nära 80 miljoner - berörda av problem som är narkotikarelaterade; det betyder inte att så många nödvändigtvis sitter fast i missbruk. Andra bedömningar talar om mellan 2 och 4 miljoner narkomaner. Siffrorna säger mycket om drogproblemets omfattning.
  • 2005 beräknade FN:s World Drug Report att Iran har den högsta andelen opiatmissbrukare i världen: 2,8 procent av invånarna över 15 år. Och åren därefter har det syntetiska metamfetaminet tillkommit.
  • En stor del av narkotikan kommer från Afghanistan, tillverkare av mer än 90 procent av världens opium och heroin . Myndigheterna för en ojämn kamp mot smugglarligorna, som använder tunnlar under taggtrådsstängslet vid gränsen och snabbgående båtar i Persiska viken.
  • Den islamiska republiken försöker samtidigt minska efterfrågan, där en av sätten är att man erkänner att narkotikan är en medicinsk och social fråga – inte minst med tanke på hiv/aids-spridningen - och längre betraktar narkomaner som kriminella.