”ICA Åbylund – öppet till 20 alla dagar” står det på ryggen till en grå tröja som kastats över ett par böjda vidjor. Taket behöver fler plagg eller plastpåsar för att konstruktionen ska bli färdig. Det är en av tusentals hyddor som rests mellan ruinerna i Somalias huvudstad Mogadishu under det senaste halvåret.
Ett fåtal hus är beboeliga trots 20 års strider i staden, men de flesta som anländer är hänvisade till detta tältläger som fyller varje ledigt utrymme och som blivit en stad i staden.
Fariya Ahmed har kommit halvvägs i bygget av skydd för de sina. Familjen kom hit för en vecka sedan efter en mödosam vandring från provinsen Nedre Shabelle. Alla överlevde inte prövningen.
– Min pappa dog av utmattning samma dag som vi kom fram, berättar FariyaAhmed.
Hennes hemprovins har vid flera tillfällen beskrivits av hjälporganisationer som ”svältens epicenter”, en term som lånats från seismologer som vill visa var ett jordskalv inträffat.
Men svälten i Somalia var ingen plötslig skakning som på ett par sekunder vände upp och ned på människors liv. Den växte fram under lång tid.
De politiska fundamenten för en katastrof lades under tidigt 1990-tal när den somaliska staten kollapsade. Sjukvården har sedan dess varit begränsad. Kriget har tvingat människor på flykt, och de har blivit allt fattigare.
De senaste åren har livsmedelspriserna stigit ordentligt, parallellt med bränslepriserna. När varningsklockorna började ringa för runt ett år sedan, för att nederbörden var långt under den normala, fanns alla förutsättningar för en fullständig katastrof.
Men dittills hade Fariya Ahmed och hennes familj klarat sig relativt bra. De hade en liten gård där 17 djur, såväl kor som getter, gick och betade. Det fanns majs och andra grödor. En oljepress användes för att göra sesamolja som såldes till grannarna. Familjen klarade sig så länge det regnade.
– Jag kommer inte ihåg när det första djuret dog, tiden flyter samman. Men det blev tuffare under de där månaderna, berättar Fariya Ahmed.
Den beväpnade islamistiska rörelsen Al Shabaab kontrollerade området men hade inte vållat familjen Ahmed några bekymmer dittills. När läget förvärrades vägrade Al Shabaab att släppa in bistånd för att undvika ett beroende av omvärlden. Snabbt blev situationen mer akut.
– I februari hade vi plötsligt inga djur kvar. Alla hade dött. Det var då min man insjuknade. Han var redan svag sedan tidigare och överlevde inte, berättar Fariya och tittar ned på mattan som täcker marken.
Utanför tältet sitter barnen under ett vind- och solskydd och delar på de sista skoporna ris ur dagens ranson. Ibland hinner de inte till utspisningen förrän all mat är slut, andra dagar får de så det räcker och blir över till ett kvällsmål. Relativt sett har deras situation förbättrats avsevärt sedan de kom fram till Mogadishu.
I Shabelle blev Fariyas sits svår efter makens död, men det skulle dröja ytterligare flera månader innan hon fattade beslutet: att överge hemmet och söka sig till Mogadishu. Vandringen är Fariya fåordig om. Två veckor till fots under den stekande solen innan de fick skjuts sista biten på ett lastbilsflak.
För Fariyas pappa var det för sent. Mamman, som inte vill medverka i en intervju, sitter längst inne i ett hörn med en vit slöja som visar sorgen.
Pappan är begraven på andra sidan vägen, bakom några söndersprängda hus.
Kvar är kvinnorna. Mor och dotter och fem barn i åldrarna tre till nio år. De tvättar kläder åt andra familjer för att få ett litet överskott att köpa mat för, men de har inte pengar till tvål.
Enligt den senaste bulletinen från FN:s humanitära samordningsorgan OCHA hotas fyra miljoner somalier av matbrist i dagsläget. Fyra miljoner är en siffra. Men den rymmer fyra miljoner berättelser som liknar Fariyas.
De flesta av dessa fyra miljoner människor har inte lyckats nå Mogadishu, som ändå erbjuder en relativ trygghet.
Antingen är de kvar i hembyarna eller så har de blivit en del av den folkvandring av bibliska proportioner som nu pågår på Afrikas horn.
I grannlandet Kenya uppmärksammades i somras Dadaab, världens största flyktingläger, som då fyllts till bristningsgränsen. Folkströmmarna har ökat kraftigt sedan dess.
Sedan Al Shabaab drog sig undan från Mogadishu i början av augusti har allt fler sökt sig hit. En rad hjälporganisationer försöker nu organisera sig för att tackla utmaningen. Och framsteg kan skönjas i all misär.
– Jag har arbetat här i sju år och nu ser jag faktiskt hur det har förbättrats under de senaste månaderna. Ny utrustning anländer, väggarna har målats och vi har fått bättre utrustning, säger Fariya Abdi som är sjuksköterska på Banadirsjukhuset i huvudstadens centrum.
Akutmottagningen är överfylld av undernärda barn och deras mödrar och det är svårt att föreställa sig hur det såg ut för ett år sedan om sköterskan tycker att det är bättre nu.
– De barn som kommer hit kan vi oftast rädda nu, om vi bara kan ge dem näring.
Hon tittar till Ibrahim, tre år, som burits upp på en brits och får kanyler instuckna i båda armar för att näringstillförseln ska kunna snabbas på. Ibrahim fick diarré i går, berättar mamma Shugri. Nu är han så uttorkad att han inte är vid medvetande.
På sängen bredvid sitter Leila med ett förtvivlat uttryck i ansiktet. Hennes dotter Ekrah väger sju kilo, hälften mot vad en normal tvååring ska väga, och har fått mässling och diarré.
Men läkarna lugnar henne och förklarar att det kommer att ordna sig. För henne, för barnet. Men ännu är framtiden oviss för de övriga fyra miljoner människorna i Somalia.