Världen

Mubarak förvandlade sitt land till en mumie

Allt började mycket anspråkslöst för Hosni Mubarak. Och nu har historien hunnit i kapp honom. Av den storslagna framtidsplanen blir det ingenting. Detta är historien om Egyptens siste farao – mannen som mumifierade en hel nation.

Det är inte första gången som det egyptiska folket skapar historia på Kairos gator. Även 1952 var det kravaller och upplopp i de egyptiska städerna som signalerade en ny era. Efter en tid av oroligheter och protester i ett brinnande Kairo grep under sommaren en junta av yngre officerare makten i en i huvudsak oblodig kupp mot kung Farouk I.

Till slut utkristalliserade sig Gamal Abdel Nasser som ledare. Efter en kort maktkamp införde han sin egen diktatoriska republik och förbjöd alla politiska partier. Några år senare – 1956 – utropades Egyptens självständighet och Suezkanalen nationaliserades. 25.000 egyptiska judar utvisades ur landet. Nasser blev en obestridd ledargestalt för miljoner fattiga och förtryckta araber i Mellanöstern och Nordafrika.

Så började på allvar Egyptens nutida historia. Häromveckan gick den in i ett nytt skede, med Hosni Mubarak i desperat kamp för sin överlevnad, en kamp han synes definitivt ha förlorat när vicepresident Suleiman på fredagen meddelade att hans chef avgått med omedelbar verkan.

Den i dag 82-årige Mubarak har lyckats klamra sig fast vid makten i 30 år, vilket gör honom till den tredje längst regerande härskaren i Egypten. Längst satt farao Ramses II, som härskade i 67 år för mer än 3.000 år sedan, och näst längst regerade Muhammad Ali, albanen som har kallats för det moderna Egyptens skapare på 1800-talet.

De flimrande tv-bilderna från upprorets och förödelsens Egypten gör att det är lätt att glömma att Kairo och Alexandria en gång – så sent som på 1940- och 1950-talen – var glamorösa metropoler. Kanske inte i klass med Paris och London, men väl med Beirut.

Men efter Nassers revolution, och än mer under efterträdaren Anwar Sadats och sedan Mubaraks epoker, förvandlades ett sjudande kosmopolitiskt och tolerant land – under en tid med anspråk på en ledarroll i arabvärlden – till ett av de mest efterblivna, odemokratiska och fattiga länderna i Mellanöstern.

2010 kunde mer än en tredjedel av Egyptens folk inte läsa och skriva. Den åldrade Mubarak, ”Egyptens siste farao”, hade mumifierat sitt land.

Nasser kom att förlora sexdagarskriget mot Israel i juni 1967 och han hämtade sig aldrig från nederlaget. Han avled först 1970, men junikriget var den egentliga slutpunkten för Nassers era.

Tre fjärdedelar av Egyptens flygplansflotta utplånades av israelerna på marken och landet låg i spillror. En stor del av Egypten – hela Sinaihalvön – ockuperades av Israel (utöver Västbanken, Gaza, Jerusalem och Golanhöjderna).

Ändå var Nasser fortfarande en folkhjälte när han dog. Miljontals egyptier följde hans kista till den sista vilan. För första gången på över 2.000 år hade en infödd egyptier härskat över landet. Alla tidigare härskare – ända sedan Alexander den store – hade varit greker, perser, romare, turkar, kurder eller andra utlänningar.

En av stridsflygarna under katastrofen i juni 1967 hette Hosni Mubarak. Han var son till enkla bybor i Nildeltat och hade fötts 1928, samma år som Muslimska brödraskapet grundades. Efter skolan sökte han sig till den militära banan. Han blev pilot i det egyptiska flygvapnet, studerade vid den sovjetiska Frunzeakademin i Moskva och steg snabbt i graderna.

Efter Egyptens sammanbrott i sexdagarskriget fick Mubarak i uppdrag av president Nasser att bygga upp ett nytt flygvapen. Två år senare blev Mubarak stabschef för flyget och 1972 högste flygvapenchef.

Det anses allmänt att det var Hosni Mubarak som låg bakom planerna på yom kippur-kriget mot Israel i oktober 1973, som i förlängningen skulle leda till att Egypten återfick det ockuperade Sinai.

Mubaraks mentor Anwar Sadat hade varit medlem i officersjuntan 1952 och var en av Nassers närmaste förtrogna. Men han skulle visa sig ha en helt annan attityd till Egyptens roll och ”nasserismen”, den panarabiska nationalism som den avlidne diktatorn hade stått för.

Sadat gick i krig mot Israel i oktober 1973 med ett angrepp som tog den israeliska militären med total överraskning. Efter det att Israel gått till motoffensiv med hjälp av en massiv amerikansk luftbro med vapen och förnödenheter slutade kriget till slut oavgjort, med vapenvila.

Men för egyptierna innebar det en moralisk seger, och landets ära betraktades som återupprättad.

Med hjälp av sin stärkta auktoritet kunde nu Sadat på allvar försöka göra upp med Nassers arv. Han ogillade djupt den militaristiska mentalitet som Egypten präglats av under företrädaren, och han ville inte ha ytterligare ett krig med Israel.

Han började söka fred med den judiska staten och såg en allians med USA som vägen till säkerhet och välstånd för sitt land. I ett strategiskt skifte bröt han med den långvariga bundsförvanten Sovjetunionen, kastade ut tusentals ryska rådgivare ur landet, inledde en nedmontering av den socialistiska centralplaneringen och öppnade upp landet för västligt kapital.

I teorin skulle allt detta skapa en blomstrande kapitalism, integrerad i världsekonomin. Men den nya friheten användes till att berika regimens egna medarbetare och att bygga upp ett lojalt skikt av affärsmän och byråkrater. Korruption och nepotism var det som gällde.

Det nyligen befriade södra Sinais jungfruliga stränder – som Sharm el-Sheikh – fördelades bland presidentens vänner, till företag med goda förbindelser och höga militärer och säkerhetsofficerare. Efter investeringar förvandlades strandtomterna till guldgruvor när turistindustrin började ta fart.

Men den nya ojämlikheten och den skriande kontrasten mellan ett fåtal rika och de fattiga massorna utlöste missnöje och protester. Sadats hjältegloria började halka snett. Allt fler grupper tog avstånd från honom: nasserister, vänsteraktivister, islamister från Muslimska brödraskapet.

Efter en prishöjning på bröd i januari 1977 gick miljoner ilskna egyptier ut på Kairos gator och brände och plundrade. Sadat skickade ut militär för att slå ner upproret. Ett annat av Sadats svar var att bilda NDP, Nationella demokratiska partiet, sedan dess regimens viktigaste politiska verktyg. Samtidigt såg Sadat till att få mer amerikanskt bistånd.

Bland det mest omstridda Sadat gjorde var att skriva på Camp David-avtalen med Israel 1978. Formeln var ”land mot fred”, vilket innebar att Egypten så småningom återfick Sinai mot att Israel fick fred med sin största arabiska granne.

Den 6 oktober 1981, under en militärparad på åttaårsdagen av oktoberkriget mot Israel, mördades Sadat av en av de egna militärerna. Allt direktsändes i tv. Intill honom satt vicepresidenten Mubarak, och han tog automatiskt över statschefsposten.

En militär, som varit stridsflygare och officer i ett 30-tal år, skulle nu leda landet. Han var ingen reformator eller revolutionär, utan satsade på stabilisering, framför allt av ekonomin, något många efterfrågade efter tre tumultartade årtionden.

Hosni Mubarak var i stort sett okänd för allmänheten. Många egyptier lugnades av att Mubarak, till skillnad från Nasser och Sadat, saknade politisk bakgrund och inte tycktes ha några större egna maktambitioner.

Nasser och Sadat hade skapat personkulter kring sig själva i enlighet med faraonisk tradition.

Det tycktes inte Mubarak ha planer på. Oavsett om det intrycket var riktigt, blev han en annan än många väntat sig.

Från att till en början ha klargjort att han inte tänkte sitta som president i mer än två sexårsperioder förvandlade han sig i praktiken till livstidspresident. Och tidningar, tv-kanaler och väggar i Kairo fylldes av porträtt av Egyptens härskare. Pressen tryckte dikter till Mubaraks ära.

Till en början visade han en ljus sida: tusentals politiska fångar från Sadatepoken släpptes, censuren av pressen mildrades, fackföreningar fick verka mer aktivt, politiska partier tilläts inom vissa ramar.

Hans framtoning var också något mindre pompöst faraolik än företrädarens. Men mot slutet av 1980-talet krisade världsekonomin, och inkomsterna från Suezkanalen och de miljoner egyptier som emigrerat till Persiska vikens emirat torkade in. Drastiska nedskärningar var av nöden, och för att kunna genomdriva dem blev Mubarak en tyrann av klassiskt snitt, hänsynslös mot alla kritiker och oppositionella.

Någon folklig beundran eller entusiasm av det slag Nasser och Sadat kunde uppbåda förunnades inte Mubarak. Han hade inte någon vision eller något nationellt projekt att erbjuda.

Hans bas förblev den ständigt expanderande statliga säkerhetstjänsten, finansierad med dollarinjektioner utifrån. Den interna säkerhetsapparaten har två miljoner anställda, mer än armén. Det undantagstillstånd som infördes i samband med mordet på Sadat är fortfarande i kraft, efter 30 år.

Genom att hänvisa till att alternativet till honom var Muslimska brödraskapet, kunde han alltid räkna med fortsatt miljardstöd från USA och andra västländer. För USA hade Egypten under 40 år varit ett pålitligt nyckelland i den globala kampen mot extremism och terrorism, och Mubarak tänkte låta det förbli så. Sitt eget folk litade han inte på.

Flertalet egyptier hade inget till övers för de heliga krigare som mördade turister och kristna – och därmed förstörde befolkningens försörjningsmöjligheter. Ändå gjorde Mubarak inget för att samla egyptierna bakom sig i den kampen.

Samtidigt hade Egypten förlorat – och aldrig återtagit – sin forna ledarroll i Nordafrika och Mellanöstern. Tyngdpunkten försköts till konkurrerande maktcentrum, främst Saudiarabien och Iran. Mubarak lät sig i stället bli en viktig del av Pax Americana i Mellanöstern, och lät sig bli ett verktyg för USA:s försök att stävja radikala muslimska rörelser som Hamas och Hizbollah. Det ökade inte hans popularitet på den ”arabiska gatan”.

Enligt Egyptiska organisationen för mänskliga rättigheter (EOHR) sitter 18.000 människor fängslade utan rättegång, många under vidriga förhållanden. Åren 2003–2007 förlorade 167 människor livet i Egyptens fängelser av grov misshandel och vanvård.

Det var till detta land regeringen Göran Persson utvisade Ahmed Agiza och Mohammed Alzery i december 2001, i strid med Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Transporten verkställdes av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Det framkom senare, inte helt oväntat, att Alzery torterades i det egyptiska fängelset.

Men kring 2003 började det hända saker som kraftigt försvagade Mubaraks regim. Oväntat nog kom det första slaget från Washington, där George W Bush i samband med Irakkriget lanserade sin ”frihetsagenda” för Mellanöstern. Utan demokrati är stabiliteten inte hållbar, hette det från Vita huset.

Mubarak sattes under tryck för att inleda politiska reformer och släppa fram politisk opposition. Under skydd av USA:s ”demokratioffensiv” växte en bred medborgarrörelse fram under namnet Kefaya (Nog!). För första gången på länge demonstrerade studenter öppet i Kairo, kvinnogrupper dök upp, nasseriter vädrade morgonluft – och inte minst kom islamisterna i Muslimska brödraskapet upp till ytan.

Avståndet mellan den åldrande Mubarak och den allt yngre egyptiska nationen vidgades för varje år. Rent fysiskt befann han sig långt borta och tillbringade alltmer tid i sitt residens i badorten Sharm el-Sheikh i stället för i det kaotiska och förorenade Kairo.

Han försökte föryngra sin regim, men det skedde genom att han tog in sin yngste son Gamal Mubarak, född 1963, en företrädare för den nyrika kapitalistklassen, i styret. Men han verkade inte begripa hur förhatlig tanken på en kommande Mubarakdynasti var för egyptierna.

Även det militära etablissemanget, som har haft en dominerande roll i Egypten i sex årtionden, har haft svårt att acceptera en ”liberal kapitalist” som Gamal Mubarak.

Arméns oklara uppträdande under den pågående krisen har också skapat spekulationer om att den har haft ett finger med i spelet i att utlösa upproret. Oroligheterna kan ha utnyttjats för att förhindra vad många såg som Hosni Mubaraks plan: att placera sonen Gamal på presidentposten i ett riggat val i september. Den ambitionen från presidentens sida har nu definitivt kommit på skam.

Militären har tagit sin hand från Hosni Mubarak, motiverat i huvudsak av att presidenten tappat det lilla som återstod av auktoritet. Att det sedan återfinns ledande krafter inom försvarsmakten som kunnat berika sig på Mubarakstyret är en annan sak. För att behålla sina förläningar får de i fortsättningen lita till andra garanter.

Mubaraks fru liknas vid en nutida Marie Antoinette

Suzanne Mubarak , 70 år, har titeln Egyptens första dam. Dotter till en egyptisk läkare och en brittisk sjuksköterska utbildade hon sig till statsvetare och sociolog vid Amerikanska universitetet i Kairo. Som president Hosni Mubaraks hustru har hon inte skyggat för en framträdande roll och hon sitter i otaliga kvinno- och barnrelaterade styrelser och kommittéer. Hon kontrollerar välgörenhetsoperationer som drar in miljarder dollar varje år och anklagelser om korruption har länge cirkulerat kring henne.

Hennes utåtriktade och extravaganta livsstil har fått en del egyptier att likna henne vi en nutida Marie Antoinette, den franske kungen Ludvig XVI:s hustru som slutade sitt liv i giljotinen under franska revolutionen.

Hosni Mubarak och Suzanne har två söner, storebror Alaa och den yngre Gamal. Enligt obekräftade uppgifter ska hon när protesterna inleddes i Egypten för en dryg vecka sedan ha flytt till London.

Gamal Mubarak , 48 år, är den yngre av presidentparets två barn. Gamal har till skillnad från brodern Alaa varit en aktiv offentlig figur och har de senaste åren hört till Egyptens högsta maktskikt.

Båda bröderna är kraftigt inblandade i det egyptiska affärslivet, enligt många på ett osunt vis. Alaa agerar mer i det tysta, möjligen beroende på att vapenhandel sägs vara hans specialitet. Gamal inledde sin karriär efter ekonomexamen vid Amerikanska universitetet i Kairo med att arbeta på Bank of Americas filial i Egypten. Han avancerade till att bli en av de högsta investeringscheferna vid bankens kontor i London.

Han är gift med dottern till en av de största byggföretagarna i Egypten. 2002 utsågs han av sin far presidenten till generalsekreterare i det styrande Nationaldemokratiska partiets politiska kommitté. De senaste åren har en oblyg kampanj pågått för att lansera Gamal som Hosni Mubaraks arvtagare som president.