- Very bad things, svarar en i övrigt pratglad munk och börjar genast tala om annat när vi försiktigt frågar vad som hände i september.
Det var här och vid Sule-pagoden som fjolårets fredliga revolt nådde sin kulmen. Drömska scener toppade nyhetssändningar världen över. En flodvåg av rakade skallar och böljande röd-orange klädnader intog Rangoons gator. I det röda fanns strimmor av tuggummirosa - även nunnorna var på marsch. Vanligt folk bildade en skyddande ring kring munkarna, som reciterade "Metta Sutta", en bön om frid, medkänsla och kärlek.
Protesterna spreds över hela landet. Snart hördes ett nytt stridsrop: "De-mo-cra-cy, De-mo-cra-cy!" Under ett par dagar höll världen andan. Sedan krossades upproret snabbt och effektivt av militär, polis och allierade miliser.
I dag är blodpölarna från de slagna och de mördade borta. Söndertrasade munkkåpor flyter inte längre i vattendragen. Borta är också spåren efter cyklonen "Nargis" i maj. Raserade tak har reparerats, fallna träd fraktats i väg.
Men i Irrawaddydeltat, där över 140.000 människor omkom, härjar hunger och sjukdomar. Fortfarande sinkas hjälparbetet av den paranoida regimen. Flyktingar har drivits tillbaka till översvämmade byar med uppmaningen att äta grodor och vilda växter. Saltvatten har förstört odlingarna i landets risbod, så cyklonens konsekvenser blir långvariga.
Att nyheter om dessa händelser sprids beror på personer som Myat Thun, 25 år. Vi möter honom på ett internetkafé i centrala Rangoon, där han sitter och mejlar till någon som påstår sig vara en ung snygg ryska, Tanja.
- Jag är arbetslös, surfar mest hela dagarna. Fast det har jag inte berättat för Tanja.
Senare, i en omöblerad lägenhet han delar med tre vänner, berättar Myat Thun att de förser bloggare utomlands med bilder och nyheter från det isolerade landet. De tillhör en ny generation internetaktivister. Trots att föräldrarna är risbönder har Myat Thun snabbt lärt sig den nya tekniken. Han vet hur man använder proxyservrar för att komma in på hemsidor som blockeras av regimen.
Enbart en liten andel av Burmas befolkning har tillgång till internet. Och de övervakas. Internetkaféerna ska registrera vad kunderna gör var femte minut och rapportera det till myndigheterna, enligt Myat Thun. I praktiken lämnas ofta bara harmlös information vidare. Den senaste tiden har han ändå hållit låg profil. Regimen sägs ha fått hjälp av kinesisk IT-expertis för att identifiera misshagliga nätanvändare.
- Jag hatar juntan, hatar generalerna, hatar deras fruar och bortskämda barn.
I början av 2000-talet tog han sig på hemliga vägar till thailändska gränsstaden Mae Sot. Han engagerade sig i exilpolitiken, tränade med studentgerillan, men den årslånga erfarenheten avskräckte. Exilgrupperna är marginaliserade och söndrade, enligt Myat Thun som menar att förändring måste komma inifrån landet.
- Jag har haft en sanslös tur. Ett tyskt par, turister, som jag lärde känna när jag jobbade på ett hotell, har lovat att bekosta en resa och studier i Tyskland, säger Myat Thun, som drömmer om Berlin.
- Här finns ingen framtid.
MANDALAY. Från toppen av Mandalay Hill ser man ut över Burmas andra största stad. Stadsplanen är symmetrisk med spikraka parallella gator. I centrum ligger ett palats omgärdad av en 2x2 kilometer lång kvadratisk ringmur med vallgrav.
Palatsområdet är militärt men kring det finns hundratals pagoder. Deras gyllene spiror reser sig som spjut ur stadsbebyggelsen, risfälten, ja till och med ur de grönskande bergen längs horisonten. Det här är munkarnas stad, inte generalernas, tycks sceneriet berätta.
Vi beger oss till ett berömt kloster utanför Mandalay. Entrén vaktas av stenlejon med drakhuvuden. Bortom den, ett vidsträckt klosterkomplex. Ett gäng unga munkar ledsagar oss till abboten, som bjuder på pulverkaffe.
Vi inleder prövande:
- Om ett land styrs av en ond kung, vad borde munkarna göra?
- När folket lider är det munkarnas plikt att vädja till kungen att föra en bättre politik. Så har munkarna alltid gjort.
Som abboten påpekar har Sanghan, eller munkarna, alltid haft en betydande roll i Burmas politiska liv. I novellen "Shooting an Elephant" från 1936 beskriver författaren George Orwell, som arbetade som brittisk kolonialpolis i Burma, munkarnas inställning till sina västerländska förtryckare:
"Till slut började de unga männen med hånfulla gula ansikten som jag mötte överallt, förolämpningarna som skränades efter mig när jag var tillräckligt långt borta, gå mig svårt på nerverna. De unga buddistmunkarna var värst av alla. Det fanns flera tusen av dem i staden och ingen av dem tycktes ha något annat att göra än att stå i gathörnen och kasta glåpord efter européer."
I dag upprepar historien sig, med andra förtecken. Återigen protesterar munkarna, nu mot sina egna landsmäns förtryck. Västerlänningar ser de däremot som allierade.
- Vi förstår att ni är journalister och ni är välkomna. Här innanför klostrets murar råder demokrati, säger abboten.
Om Burma är ett fängelse utan tak och väggar är det här en frizon, en plats där man kan tala utan att använda koder. Här säger man politik i stället för P och Aung San Suu Kyi i stället för The Lady. Här kan vi släppa garden, tänker jag medan chefsmunken Maung-Maung, 29 år, guidar oss genom klosterområdet. Det är ett samhälle i miniformat, med matsalar, sovplatser, klassrum, sjukstuga och till och med ett bibliotek.
- Jag älskar att läsa, både äldre buddistisk litteratur och böcker på engelska. Mark Twain är en god stilist, säger Maung-Maung.
Vår guide var en av organisatörerna. Uppdraget fick han av mytomspunne munken U Ashin Gambira, som grundade underjordiska rebellrörelsen All Burma Monk Alliance och som i dag sitter i fängelse i väntan på rättegång.
Efteråt belägrades klostret av militär, de flesta munkar flydde till sina familjer på landet. Några greps, förhördes och misshandlades. Maung-Maung utpekades som en ledare och jagades av säkerhetsfolk. Han höll sig undan i nio månader innan han vågade sig tillbaka.
- Jag bodde på en avlägsen pagod. Mediterade, läste, såg på film. Bland annat den här, säger han och håller upp en piratkopierad dvd, med omslagstexten "Live for nothing or die for something". Det är senaste Rambofilmen, där Sylvester Stallone slåss mot burmesiska soldater.
- Vi kanske skulle behöva en krigare som han?
- Nej, allvarligt talat är vår kamp helt fredlig. När unga noviser velat beväpna sig har jag talat dem till rätta. Vi följer Buddhas väg.
Rangoon, igen. Det är kväll och vi ser teveprogrammet "Sång för att stärka den patriotiska andan" när telefonen ringer.
- Hallå, jag är en vän till en vän, säger en obekant mansröst.
Det måste vara en av de kontakter vi tog innan vi reste till Burma.
- Vi ses på ert hotell, i foajén, i morgon bitti. Adjö!
Nästa morgon sitter vi i entrén och låtsas läsa dagstidningen Myanmars Nya Ljus. Viktigaste nyheten i dag är att högste ledaren general Than Schwe följde general Thein Sein till flygplatsen före avfärden till Kina. En annan artikel berättar att vänskapsbanden mellan Kuwait och Burma stärkts. Och med krigsrubriker varnas allmänheten för att förse utländska journalister med information: DESSA LÖGNARE VILL FÖRINTA VÅR NATION!
Plötsligt ser vi dem, de vaksamma männen som sitter vid entrén. De är civilklädda, men en av dem har en arméhjälm i knäet. Timmarna går och ingen dyker upp. Efter lunch, ännu ett samtal till hotellrummet.
- Ni är skuggade, säger rösten.
- Hotellet är ingen säker mötesplats. Vi ses under bron till Bogyoke Aung San-marknaden om två timmar. Adjö!
Nere på gatan stoppas vi av en ung, välklädd man.
- Hej, vad heter ni? Vilket land kommer ni ifrån?
- Eh, tyvärr har vi bråttom, säger vi och halvspringer därifrån tills vi skakat av oss honom.
Så, under bron. En man med grå hårpiska går förbi med snabba steg, vänder sig om i farten.
- Följ mig, viskar han.
Det blir en lång promenad genom labyrintiska marknader och gränder. Till sist hamnar vi på ett konstgalleri.
Längs väggarna hänger stora fotografier på munkar och pagoder i solnedgång. I entrén sitter två unga kvinnor och halvsover, annars är det folktomt. Här kan vi tala ostört.
- Ni kan kalla mig Zaw Zaw, säger mannen med hårpiskan.
Han berättar att han lever ett dubbelliv, som juntatrogen tjänsteman och som underjordisk, oppositionell informationscentral. Enligt Zaw Zaw fick septemberupproret också goda konsekvenser. En ny, ung generation burmeser, både munkar och studenter, blev politiskt medvetna. Dessutom skapades kontakter mellan bloggare och munkar, nätverk som kan aktiveras när tiden är mogen. Före 2010 planeras en ny resning.
Men de flesta verkar kuvade, rädda, långt mer än för en tre, fyra år sedan, invänder vi.
- Ja, men rädslan är en tveeggat svärd.
- Det är inte bara vanliga människor som är rädda, skräcken finns också inom armén. Moralen är låg, många meniga deserterar. Generalerna vet att de är illa ute om de förlorar makten. En del officerare överväger att byta sida, tror Zaw Zaw.
Det är en kärnfråga: så länge armén är enig kan fredliga protester inte bli framgångsrika.
Mitt under samtalet dyker ännu en person upp, en munk med trötta ögon och ringlande tatueringar längs armarna. Det är en munkledare som fängslats, förhörts, torterats. Men han hinner knappt inleda berättelsen om sin tid i Inseinfängelset förrän Zaw Zaws mobil ringer.
Något, oklart vad, har hänt. Intervjun måste avbrytas omedelbart.
Det är också dags för oss att resa härifrån. Vi har dragit på oss tillräckligt med uppmärksamhet.