Wolfgang Kunze skulle kunna ha varit en utsänd pr-man för DDR, om landet fortfarande fanns. Han drygar ut pensionen med att stå i kassan på Ostpaket, en butik som säljer varor från öst som överlevt murens fall. Han håller fram en flaska Vita Cola.
– Här behövs ingen citron, det är bara att sätta till rom så har man en Cuba libre, säger han glatt medan en cd med en östtysk schlagersångare skickar ut förföriska toner.
Wolfgang Kunze klagar över allt som sägs och skrivs om DDR under dessa jubileumsdagar.
– Det har varit hets mot muren, mot Stasi, mot ”orättsstaten”, man likställer DDR med Nazi-Tyskland. Men de fick svar vid valet, säger han med en triumferande gest.
Ostpaket skulle kunna ses som den så kallade ostalgins sista utpost. Men valresultatet från september antyder ett djupare missnöje med sakernas tillstånd i dagens Tyskland.
I det forna DDR är Vänstern (Die Linke) det näst största partiet hack i häl på kristdemokratiska CDU och långt före socialdemokratiska SPD.
Vänstern har sina rötter i SED, det parti som enväldigt styrde över DDR. Efter murens fall bytte partiet namn och har gjort det ännu en gång efter ha gått samman med vänstergrupper från väst.
I Berlin är Vänstern största parti i alla valkretsar öster om muren förutom de gröna undantagen Mitte och Prenzlauer Berg, stadsdelar som i dag domineras av inflyttare från Västtyskland.
I östvalkretsen Lichtenberg fick Gesine Lötzsch hela 47,5 procent av personrösterna och blev direktvald till förbundsdagen, det tyska parlamentet. Själva partiet fick som mest 58 procent i några vallokaler. Lötzsch och de andra två direktvalda vänsterkandidaterna var SED-medlemmar när det begav sig.
Kvällen när muren föll befann sig Gesine Lötzsch i västtyska Münster och satt på en kneipe och diskuterade DDR:s framtid. Hon var 28 år gammal, språkvetare med utresetillstånd, och fick först i efterhand reda på vad som hänt i Berlin.
– Jag förstod direkt att det var slutet. DDR kunde bara existera med muren, utan gräns kunde det inte finnas två tyska stater, säger hon.
Före murens fall tillhörde hon varken de mest aktiva eller de mest missnöjda. Hennes politikerbana började efter de första fria DDR-valen 1990.
– Alla trodde att Socialdemokraterna skulle vinna, men Kristdemokraterna fick en stor majoritet. Jag tänkte att ”så kan det inte få vara”, berättar hon.
Lötzsch önskar sig varken muren eller DDR åter, det är inte drivkraften bakom hennes engagemang.
– Avgörande för mig är de sociala orättvisorna i dag, säger hon.
Samma kväll är det fest för valarbetarna i hennes valkrets. Långborden är dukade, dofterna av surkål och kassler tränger ut från rummet där buffén väntar.
Gesine Lötzsch håller ett kort tacktal till alla trägna valarbetare. Medelåldern är påfallande hög.
– Här finns säkert 7–8 professorer. Hela eliten i öst hamnade hos oss efter murens fall, teaterviskar en av Lötzschs medarbetare.
Det här är alltså människor som sannolikt hamnade i en djup existentiell kris när muren föll. Deras världsåskådning fick sig en knäck.
– Jag satt framför teven och grät kvällen den 9 november. Då var jag ingen lycklig människa, säger Helga Rindelhardt, i dag pensionär.
Hon var ekonom hos NVA, folkarmén, och var snart utan jobb.
– Jag var arbetslös, min son var arbetslös. Jag var skild, den enda som hade arbete var min dotter. Men till sist fick jag jobb som bokhållare på en byggfirma, berättar hon.
Hon vill inte ha det gamla åter men störs av hur DDR ställs i skamvrån.
Vänstern är inte det enda som finns kvar från DDR-tiden. Här finns också hjälporganisationen Volkssolidarität med högkvarter i Lichtenberg. I hela Berlin finns det fortfarande 25.000 medlemmar, så gott som uteslutande i öst, men det är klent med återväxten.
En annan östorganisation är GBM, bildad av de professorer och universitetslärare som fick yrkesförbud efter återföreningen. Först handlade det om att värna de egna rättigheterna, senare fortsatte GBM med rådgivning till DDR-pensionärer och har i dag 4.500 medlemmar.
Organisationen, som anklagats för att delvis bestå av före detta Stasimedarbetare, har skrivit vitböcker om återföreningen och har också ett galleri vid högkvarteret i Lichtenberg. Denna dag är det den pensionerade läkaren Christa Anders som har gallerijouren.
Hon understryker att GBM inte ägnar sig åt någon skönmålning av DDR. Samtidigt är umgänget med västtyskarna svårt.
– Om jag säger något positivt om DDR är det inte önskvärt. De flesta västtyskar har inget tålamod, de vill inte höra hur det var och har en helt felaktig bild av vad som pågick hos oss. Man får alltid försvara sig, säger hon.
Så därför håller man sig till de sina?
– Ja, med dem är livet enklare.