Egon Krenz har hunnit bli 72 år. Han har fru, barn och barnbarn och bor i Dierhagen uppe vid den tyska Östersjökusten. I Dierhagen byggde flera av partitopparna sina sommarhus, det som en gång var DDR-regeringens gästhus är nu ortens strandhotell, Fidel Castro var en av gästerna.
Trots familjelyckan är inte Egon Krenz tillfreds med sitt liv.
– Hur skulle jag kunna vara det när DDR inte finns, när idealen gått under. Det får jag leva med till livets slut, det är som ett äktenskap som gått kaputt.
Egon Krenz är en fri man sedan julen 2003. Han dömdes till sex års fängelse som en av de ansvariga för dödsskjutningarna vid gränsen, han blev villkorligt frigiven efter drygt fyra år.
Han betecknar rättegången som en politisk process, den pågick i 152 dagar.
– För mig var det viktigt att avslöja lögnerna, jag utnyttjade rättegången till det. Det var inte bara försvar av mig Egon Krenz utan ett försvar av alla DDR-medborgare som inte skulle få sina liv kastade på historiens sophög. Och jag är tillräckligt självmedveten för att säga att historien kommer att korrigera domen, säger han.
Egon Krenz träffar denna dag de utländska korrespondenterna i Berlin. Han skämtar och är allmänt jovialisk. När DN frågar om han kan rättfärdiga dödskjutningarna vid gränsen till väst blir Egon Krenz allvarlig _ och mångordig.
– Det är komplicerat att ångra historiska händelser. Muren föll inte från himlen. När gränssäkerhetsanläggningarna byggdes var jag student och bygget föregicks av ett samtal mellan Chrusjtjov och Kennedy i Wien. Det handlade om att förhindra en andra Berlinkris, säger han.
Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov och USA:s nyvalde president John F. Kennedy träffades i Wien i juni 1961, två månader före murens tillkomst. Vid den här tidpunkten var det kalla kriget som intensivast och Berlin en brännpunkt.
– När gränsanläggningen började byggas hade ingen mindre än Kennedy sagt: ”Ingen bra lösning, men bättre än krig.” Det var Kennedy, inte Krenz, understryker den forne DDR-ledaren utan att tala om var han hittat citatet.
I sitt standardverk The Berlin Wall (Berlinmuren) återger den brittiske historikern Frederick Taylor vad Kennedy sa till en av sina närmaste medarbetare under dessa dramatiska veckor.
– Chrusjtjov är på väg att förlora Östtyskland. Han kan inte låta det ske. Han måste göra något för att stoppa vågen av flyktingar, kanske en mur. Och vi kommer inte att kunna förhindra det.
Kennedy sade att han fick nöja sig med att försvara Västberlin.
Egon Krenz går vidare, han talar om ”följdåtgärderna” och menar dödsskjutningarna.
– Därtill säger jag: Varje dödsfall vid gränsen var ett för mycket. Det jag inte bara inför rätten, det sade jag också under DDR-tiden. Men _ jag vore oärlig om jag sade att vi hade möjlighet att förhindra det. Gränsen var i första hand en gräns mellan två världssystem, mellan två block. Det var inte bara DDR som rådde över gränsen. Därför vore det oärligt om jag säger att jag beklagar allt. Jag har lärt mig av folk som verkligen är storartade människor att man inte ska beklaga historiska händelser, utan klargöra vilka följder de hade och hur man kan undanröja dess följder, säger han.
Egon Krenz fortsätter med att säga att han är ”lite ledsen” över att man sedan 1989 drivit en politik där man bara ser till DDR:s brister.
– Vore det inte läge att efter 40 års inbördeskrig säga att vi går mot framtiden, denna väg är inte kantad av ömsesidiga fördomar utan av gemensamma ansträngningar för framtiden.
Egon Krenz kallades alltid för Erich Honeckers kronprins. Honecker hade suttit vid makten 1971, när upproret blossade upp hösten 1989 var han sjukskriven efter en galloperation, när han kom tillbaka ville han ta till hårdhandskarna.
Egon Krenz var av en annan mening, men säger att han tog strid alltför sent. Först den 18 oktober störtades Honecker och ersattes av Krenz.
– Det tragiska var en viss mållöshet från vår sida. Vi kunde inte på ett bra sett svara på DDR-medborgarnas frågor, säger han.
Upprorets centrum låg i Leipzig, Krenz noterar att den första parollen i samband med de så kallade måndagsdemonstrationerna var ”vi stannar här” - en paroll riktad mot dem som flydde landet via Ungern och Tjeckoslovakien.
– Men eftersom DDR-ledningen inte reagerade kom parollen ”Wir sind das Volk” (Vi är folket), säger han.
I dag, menar Krenz, säger samma människor ”vi var folket”.
– Folket i dag har i allt väsentligt inget att säga till om i politiken. Som många i min generation saknar den mänskliga värme som fanns i DDR. I dag har jag intrycket att man i första hand behöver armbågarna, då spelade hjärtat en större roll. Det saknar jag, säger han.
Egon Krenz understryker att det inte enbart var DDR som gick under, utan hela östblocket från Stilla havet till Elbe.
– Vi nådde aldrig den arbetsproduktivitet som hade varit nödvändig. Vi förlorade det kalla kriget, säger han.
Han säger också att han inte är ”ignorant”, mycket har blivit bättre i det återförenade Tyskland.
– Ta bygget av nya motorvägar eller av nya stadscentrum. Men till vilket pris? Nya våningar står tomma eftersom de arbetslösa inte har råd att hyra dem. Frihet utan arbete är inte full frihet. Tar man arbetet ifrån en människa tar man ifrån honom hans värdighet. I dag har vi en mur mellan fattig och rik genom hela Tyskland, anser Egon Krenz som röstade på Vänstern (Die Linke) i valet.
Han säger att nu när 20 år gått sedan murens fall kan man jämföra de två systemen.
– Allt var inte dåligt i DDR. Det hade saker vi gärna skulle ha i dag; arbete för alla, utbildning som inte var beroende va föräldrarnas plånbok och så vidare.
Den allra sista frågan på detta möte med den internationella pressen tycker Egon Krenz är ”problematisk”. Var DDR en diktatur?
– Det är ett problem med ord. Naturligtvis kunde man inte säga allt man ville. Men på arbetsplatserna hade vi stor medbestämmanderätt i DDR. Jag tänker alltid ”hur har människorna det”. Kriget med begrepp döljer de mänskliga förhållandena. Därför ger jag inte mycket för sådana begrepp. På så vis har jag bara något emot begreppet ”den andra diktaturen”, det antyder att DDR skulle stå i förbindelse med den första tyska diktaturen (nazismen).