Den islamiska organisationen, illa sedd av av Mubarakregimens allierade i väst, har hittills inte stått fram som ledande i den protestvåg som sedan förra tisdagen dragit fram över det nordafrikanska landet. Vad är då fakta i målet kring rörelsen, som bevisligen har kontakter med islamistiska organisationer i en rad andra arabländer?

1928 bildades Muslimska brödraskapet i egyptiska staden Ismailia av läraren Hasan al-Banna. Hans drivkraft var till viss del kampen mot den brittiska ockupationen av Egypten.

Rörelsen var tidigt ute och klart framgångsrik i sin ambition att förespråka islam som bas för ett modernt politiskt program. Efter 20 år på den politiska arenan hade medlemstalet vuxit till 500.000, med en rad anknutna rörelser i andra arabländer.

Muslimska brödraskapet har i sin organisation tidigare haft en paramilitär gren. Numer hävdar man att arbetet vilar på demokratisk grund och principen om icke-våld.

Hosni Mubaraks regim ser brödraskapet som det farligaste hotet mot sin existens. Man har dock inte under de senaste 50 åren kunnat peka på att organisationens ledning legat bakom några allvarligare våldsaktioner. Ändå har regimerna, oavsett president, inte tvekat att låta polisen sköta den förföljelse och allmänt rättsvidriga behandling som kännetecknat maktens hantering av Muslimska brödraskapet. Juridiskt agerande i enlighet med lagboken har det inte lagts ner speciellt mycket energi på.

Egyptens regering har upprepade gånger nekat Muslimska brödraskapet rätten att bilda ett politiskt parti, motiverat med att konstitutionen förbjuder religiösa partier. Brödraskapet kontrar med att man inte avser att söka erkännande som parti under ett system som organisationen betecknar som auktoritärt.

1954 förklarade den dåvarande regeringen brödraskapet för olagligt, efter det att gruppen anklagats för att ha försökt mörda president Gamal Abdel Nasser. Muslimska brödraskapet har konsekvent förnekat att man hade del i några mordplaner.

Anwar Sadat, som efterträdde Nasser på presidentposten efter dennes död 1970 (hjärtattack vid 52 års ålder), lättade en del på trycket mot brödraskapet. Men än i dag är förbudet för organisationen att verka formellt i kraft.

Muslimska brödraskapet tilläts delta i parlamentsval under 80-talet. Inför valen 1990 beslöt organisationen att bojkotta medverkan, då man delvis gjorde gemensam sak med andra oppositionsgrupper och protesterade mot restriktioner som införts inför valet.

I valen 2000 ställde Muslimska brödraskapet upp med formellt oberoende kandidater. Dessa erövrade 17 platser i parlamentet och blev därmed den främsta oppositionsgruppen.

I valen 2005 vann brödraskapskandidater en femtedel av parlamentsplatserna, mer än någon oppositionsschattering någonsin mäktat med sedan kungadömet störtades 1952.

Manövrer av Mubarakregimen vid parlamentsvalen 2010 gjorde att Muslimska brödraskapet hävdade att valresultatet var avgjort på förhand, varför man förklarade att organsiationens kamp i fortsättningen skulle föras på gator och torg.

Opinionsundersökningar som visar var egyptiernas politiska sympatier ligger förekommer inte – därför är det svårt att klarlägga hur det verkligen ligger till med det folkliga stödet för Muslimska brödraskapet. Klart är dock att organisationens mångåriga sociala verksamhet, med bland annat gratis sjuk- och hälsovård samt juridisk assistans, gör att förtroendet kan antas vara stort, inte minst bland Egyptens många fattiga.

Brödraskapets allierade i de palestinska områdena är Hamas, den islamistiska rörelse som styr i Gazaremsan. Medan man säger sig stå för en icke vålds-princip på hemmaplan tvekar inte Muslimska brödraskapet inför att ge sitt stöd till det kontroversiella Hamas i kampen mot huvudfienden Israel.