Jerusalem.
Israels utrikesminister Avigdor Lieberman har åtal för penningtvätt och mutor hängande över huvudet. Andra länders utrikesministrar gör allt de kan för att slingra sig undan möten med den illa sedda extrem-nationalisten.
Lieberman har blivit ett besvärligt kors att bära för sin gamle vän och välgörare Benjamin Netanyahu, som tvingats lägga om de diplomatiska rutinerna. De egentliga utrikes-ministrarna är i praktiken försvarsminister Ehud Barak och president Shimon Peres.
Om Lieberman hamnar i fängelse så kommer han att saknas bittert av landets journalister. Han är gåsen som värper guldägg åt skribenter och läsare var och varannan dag. Den senaste följe-tongen gäller hans ljusa idé att utnämna sin vän Shaul Kamisa, en person utan diplomatisk erfarenhet, till ambassadör i Egypten. Kamisa har tidigare varit stamofficer och borgmästare i en by i Galileen, där han misstänks ha delat ut matvaror i utbyte mot röster. Hans enda merit är medlemskapet i Liebermans parti Israel vårt hem.
– Vår relation till Egypten är hörnstenen i vår regionala strategi. Att skicka en okvalificerad person dit är dels en skymf mot Egypten, dels ett attentat mot våra intressen, säger Shlomo Avineri, professor i statskunskap.
Redan utnämningen av Lieberman fick egyptierna att skjuta rygg, eftersom denne vid flera tillfällen yttrat sig sårande om grannlandet. Bland annat har han sagt att president Hosni Mubarak ”kan dra åt helvete” samt påmint egyptierna om att Israel kan bomba Assuandammen och översvämma Egypten.
I ett internt memo som läckt till pressen ondgör sig UD:s experter över Liebermans omdöme och över relationerna till Egypten. Ministern har inte blivit svaret skyldig. En populär radiostation på ryska, driven av hans allierade, ”avslöjar” nu att diplomaterna på UD är en skara kanaljer, som under sina posteringar utomlands ägnar sig åt gruppsex och värre.
Den sluge Lieberman förutsåg att han skulle bli en vinglippt utrikesminister. Det viktigaste för hans del är heller inte utrikes-politiken utan Israels rättssy-stem, som han satt sig i sinnet att montera ned. I synnerhet vill han sätta stopp för HD:s självständiga agerande vis-avi makthavarna, och etablera rutiner som påminner om Rysslands. Han har redan, i samarbete med religiösa och bosättarpartier, lyckats placera extremistpolitiker i den kommitté som utser nya domare. Slutmålet är att nominera så många lojala domare till HD att detta forum inte längre kommer att ingripa i mål som rör mänskliga rättig-heter eller ockupationen.
Häromveckan, under en pratstund i Elyséepalatset, sade president Nicolas Sarkozy till Benjamin Netanyahu:
– Varför i all världen gör du dig inte av med den där Lieberman, han är ju inte klok. Byt ut honom mot Tsipi Livni (hans företrädare)!
Sådant sägs ibland mellan fyra ögon, men flera rådgivare var närvarande och strax var saken ute. Det pikanta är att det också sipprat ut att Netanyahu sagt till sin Parisambassadör att inte berätta för Lieberman vad Sarkozy sagt.
Sådana ledsamheter tar Lieberman med ro, så länge de inte påverkar hans appeal bland ryska invandrare och extremnationalister. Hans parti håller ställningarna, men få tror att det skulle kunna stå på egna ben utan ”mannen som gör vad som faller honom in”. Partiet, har någon sagt, är en liten Sovjetrepublik där bara ett par personer har rätt att yttra sig utan att först fråga honom om lov.